Mini Michael Jackson...

Time flies...

....när man har häcken full ;o)

Igår åkte jag söderut för lite shopping. Att smälla pengar dövar smärtan för stunden har jag kommit på. Det är också väldigt avkopplande och rofyllt att bara strosa omkring ensam i affärer man vanligtvis jäktar sig igenom.

Påsken är ju något speciellt när man är barn och jag vill att Isak ska minnas den så som jag gör. Så jag handlade fjädrar och kycklingar i alla regnbågens färger, massor med påskgodis och påskservetter.

Vi ska ju ha påskmiddag här hemma på lördag och samtidigt fira T:s födelsedag som är i övermorgon. Kära mormor och morfar står för maten. Sådär lite lagom bortskämt ;o)

Utanför Åhléns, där jag handlade påskpyntet, stod en man av utländsk härkomst och spelade dragspel. I sin lilla väska som han samlade pengar i hade han ett foto på sina barn. Gissa om jag la en del pengar där?! Sen skiter jag i om det är hans barn eller inte. De flesta väljer att inte lägga pengar till folk som tigger. Förmodligen pga tanken att de senare typ köper sprit för pengarna. Men för mig spelar det ingen roll. Man ställer sig inte så, inför allas ögon, om man inte behöver.

Begravningen av lille Noa gick väldigt bra. Det var inte riktigt lika jobbigt denna gången. Man visste liksom vad som väntade. Sjukhuset samarbetar med världens underbaraste begravningsentreprenör. Jag bara älskar honom. Han vet precis hur han ska bete sig, vad han ska säga och göra, för att man ska må så bra man bara kan i en sådan här, lite udda, situation.

Så nu ligger lille Noa och Jakob precis bredvid varandra. Fint!

Inga fler vita små kistor i mitt liv nu tack! :o(

Idag har jag varit hemma med Isak som har feber. Det har varit helt fantastiskt. Han har varit på väldigt gott humör, lugn och fridfull. Bara nu ikväll som han blev lite övertrött efter att ha varit uppe hela dagen. Då blir det gärna lite skrikigt och intensivt. Hoppas han får lugn och ro i natt. My product och loveliness!

Nu ska jag dricka Cola i mängder och mysa lite med mannen bredvid mig.

Sjuklingen

En enormt sliten mamma får väl också vara med på en bild....

Ehh, nej jag är inte trött...jag behöver inte sova

Gummitarzan

Lägger pärlplattor med mamma

Nya familjemedlemmar

Nyputsade fönster....observera Isak i bakgrunden

Mina favoriter....nougat/chokladfyllda små ägg i underbara kulörer

Fick lite presenter igår av både oss och mormor och morfar

Noa

Pinsamheter i poolen...

Tänkte skriva ett litet inlägg innan det är dags för Johan Falkfilm på Tv4. Vår lille prins somnade för en kvart sedan.

Igår åkte Isak och pappa T till simhallen. Jag räknade med att de skulle vara hemma vi typ ett. Men vid tjugo över tolv ringde min mobil. Äventyret hade blivit kortare än vanligt eftersom Isak fick för sig att göra #2 i sina badbyxor. Tim upptäckte det direkt och fick springa in med honom till duscharna. Fick sen kalla på personal som fick spola rent och fint.

Tack gode gud för att det inte var jag som fick uppleva detta. Pappa T hanterar sådana här situationer mycket bättre än mig.

Stackars lille Isak som inte fick bada färdigt ;o)

Nä usch, min tatuerare måste minsann masa sig hem snart. Jag är i stort behov av lite smärta!

Pallapy = Paraply = Dagens ord :o)

Imorgon ska vi begrava lille Noa.

Over and out!

Tunikorna jag fick av mamma och pappa. Längtar tills de passar mig!

Man blir trött av två timmar på simhallen!

Rörd till tårar...

Mamma och pappa kom med en liten ask till mig igår.

En silverkedja och två nya berlocker! Så fint så jag bara började gråta!

Efva Attling får tyvärr se sig besegrad, för detta halsband kommer jag inte att ta av i första taget :o)

Vårt lilla gryn sov ganska dåligt inatt. Kliade sig i ögonen och bökade runt. Pollensäsongen har ju börjat. Fy farao vad jobbigt det var förra sommaren och våren. Hoppas det bara var något tillfälligt.

Nu ska jag äta frukost och sen ska jag se film. Ska ligga platt fall i soffan hela dagen och längta efter fredagskvällen tillsammans med min familj.

Puss & kram

Varning för kväljningar...

Jag och T hämtade Isak tillsammans på dagis igår. Sen gick vi hem och stannade till på lekplatsen och gungade. Jag fick hela tiden huggande smärtor i magen och kände hur jag blödde jättemycket. Lämnade pojkarna vid rutschkanan och halvsprang hem.

Gick på toaletten och tur var väl det.

Det var tydligen inte bara blod som behövde komma ut. Förlåt för denna äckliga bild, men det är så här mitt liv ser ut just nu. Blir inte mer glamoröst än så här.

Jag blödde inte i närheten så mycket förra gången med Jakob då jag blev skrapad och det kom definitivt inte ut sådana här sexiga klumpar. Kanske en del av moderkakan....vad vet jag?

För mig har alltid de första sexton veckorna i graviditeten varit värst. Så nu har jag två gånger på rad genomlidit den värsta perioden och sen bara blivit snuvad på den delen som jag anser är mysig. Då magen växer, man känner rörelser, illamåendet är som bortblåst, humöret börjar återgå till det normala och man möööööjligtvis är intresserad av lite närhet i sänghalmen.

Men vips så ligger jag där i sängen med en binda med större uppsugningsförmåga än fem paket Wettexdukar och en tom, meningslös, dallrig mage. The story of my life.

För att inte tala om fettdepåerna runt höfter och lår!?

Liten kille på besök...

Förra veckan, närmare bestämt den 19:e mars kom lille Oscar till världen. Min kusins andra son. Idag kom de på besök så de senaste tre timmarna har jag myst med honom i famnen. Tänk vad bebisar luktar bebis! ;o) Fascinerande!

För att inte tala om hur små de är?! Man glömmer fort.

Åh, vi skulle gått med våra barnvagnar nu. I höstas var vi gravida samtidigt. Det skiljde bara tre veckor. Sen gick det som det gick.

Jag vill verkligen ha en liten goding till. Men först får jag väl försöka ta reda på vad det är som går snett.

För en stund sedan ringde begravningsbyrån som även tog hand om Jakobs jordfästning. På måndag ska vi begrava Noa. Det blir samma gravplats vilket vi hade som önskemål. Får våra små änglar ligga tillsammans. Fint!

Här följer två bilder på Oscar....3650 gram och 53 centimeter. Perfekt helt enkelt :o)

Mitt hjärta...

....klarar inte detta! Jag kan inte sitta här hemma och ha Isak på dagis. Det känns så fruktansvärt taskigt. Jag vet ju att han tycker det är kul att vara där bland sina kompisar och alla leksaker, men det känns som om jag inte bryr mig om honom. Som om vi lämnar honom till ett barnhem eller något.

Samtidigt vet jag att det är bra för oss båda. Jag hinner läka och Isak slipper se mig försvinna bort i mörka tankar flertalet gånger varje dag.

Igår när Isak precis vaknat så kom det ett blomsterbud med en vacker vårbukett ifrån min arbetsgivare. Ahh, den passar så fint på bordet nu när solens strålar fyller hela rummet. Tack så mycket!

Häromkvällen så kom mormor och morfar med presenter. Isak fick Pippi, Tommy, Annika, Lilla Gubben och Herr Nilsson. Sen en hel del kläder. Tre par kalsonger fanns också med och det passar ju perfekt nu när vi snart ska ta tag i blöjberoendet. Isak är ju TOTALT ointresserad av att lära sig gå på toaletten. När han var mindre så gick han lite på pottan, men sen blev det bara tvärstopp.

Jag fick också jättefina kläder! Behöver dock gå ner några kilo för att de ska sitta riktigt bra. Ligger på +7 kilo nu efter graviditeterna med Jakob och Noa.

Nu ska jag äta frukost och sen blir det choklad resten av dagen ;o)

Frisk luft...

Vi gick ut i det fina vädret klockan tio idag. Trodde dock det skulle vara lite varmare, men det var trots några futtiga plusgrader som balsam för själen. Jag har under graviditeten mest hållit mig inomhus pga illamående och för rädsla av att anstränga mig för mycket. Om man bortser från en binda stor som en blöja och konstant blodflöde så var det tre perfekta timmar.

Inte undra på att Isak somnade för en halvtimme sedan ;o) Föll pladask ihop i soffan när jag satt bredvid och pratade i telefon med mamma Malin.

Vi var på lekplatsen. Gungade, åkte rutschkana, bakade kakor, fäktades med pinnar och hoppade på stenar. Där träffade vi också en sexårig pojke som hette Jakob, hans treåriga syster Lovisa och deras mormor. Medan barnen lekte och åt chokladdoppade kex så pratade jag och mormor Fagerlund om livets prövningar. Hennes ena dotter hade cancer under sju år och hade fått veta av läkarna att hon pga alla cellgifter aldrig skulle kunna få egna barn. Men Jakob och Lovisa proved them wrong.

Så himla trevligt när man kan prata så mycket och intimt med någon man inte känner.

När vi kom tillbaka till huset tjugo i tolv så var min plan att gå in och laga lite lunch. Men då skulle Isak ha ut sin cykel ur garaget och ta en lite runda runt kvarteret. Vad gör man inte för sin prins?! Vi kom inte hem förrän ett och vid det laget var jag slut som artist. Han cyklar så himla fort och jag fick halvspringa för att hänga med.

Så nu sitter jag här, har inte ens plockat av maten från bordet. Kanske någon gör det åt mig? Or not?! Fast det kan ju vänta en timme eller två ;o)

Så här ser det ut i sängen nu...

Somnade som sagt i soffan innan jag bar in honom till sängen

Lek med pappa i lördags

2007...

Isak är hemma med mig idag och det är riktigt mysigt!

Här kommer en bild och en filmsnutt ifrån 2007.....då allt var som det ska....

Isak förlöstes ju med akut kejsarsnitt för att rädda livet på oss båda. Det var ju verkligen ingen drömförlossningen, men efter de senaste månadernas händelser så får det liknas vid en dans på rosor!

En liten dikt...

Min mamma är så stark, det säger faktiskt alla

Men när alla andra sover om natten har jag sett hennes tårar falla

Under sömnlösa nätter kommer jag tassande på tå

Hon vet inte att jag är där för att hjälpa henne att förstå

Lika ändlöst som strandens vågor och hennes smärta

Jag vakar över min starka mamma som alltid bär mig i sitt hjärta

Hon bär ett leende, ett leende som hon tror döljer

Men genom himlens dörr ser jag tårarna som följer

Min mamma försöker att hantera döden för att hålla mig kvar

Men alla som känner henne vet att det är den enda möjlighet hon har

När jag vakar över min starka mamma genom himlens öppna dörr,

försöker jag förklara att änglar skyddar mig nu så som hon gjorde förr

Men jag vet att det inte hjälper, eller lättar bördorna hon bär

Har du möjlighet, gör ett besök och visa att du håller henne kär

Vad hon än säger, hur hon än mår

Min starka mamma har ett hjärta, för alltid fullt av sår

2010/03/21 23.00

...fick min kropp och själ åter en stort sår som nog aldrig kommer att läka.

Denna graviditet har från början, pga vår förlust av Jakob i oktober förra året, varit en plåga från första stund. Denna ständiga oro över att något ska gå snett. Rädsla för att blöda, för att få ont i magen, för huvudvärken jag haft, för yrseln, för medicineringen, för att jag inte började känna rörelser ordentligt mm. De dagar jag har varit hemma har jag med jämna mellanrum behövt lägga mig ner i soffan för att försöka känna något bevis på liv. Har varje natt och kväll skyddat magen från Isaks sparkar när vi nattat och lekt. Har tagit det extra lugnt och varit försiktigare än någonsin. Till vilken jävla nytta kan man undra?!

I torsdags förra veckan så fick jag lite rosa/bruna flytningar. Hade under några dagar tidigare mått ganska dåligt. Fått inflammation i höften, varit yr, kallsvettig och haft huvudvärk. Så jag ringde till min barnmorska och frågade i fall jag kunde komma in på en kontroll. "Det finns ju inte så mycket jag kan göra". Säger man så till en mamma som nyligen förlorat ett barn?

Hur som helst så var jag påstridig och hon sa att jag kunde komma in och lyssna på hjärtljudet (mitt förslag) dagen efter.

Men hon kunde inte hitta något hjärtljud. Redan där och då visste jag att något var galet. Det jag redan känt var ett faktum. Hon försökte sig på att göra ett ultraljud inne i läkarens rum. Jag såg inga som helst rörelser och inget hjärta som slog. Men hon bedyrade att hon kunde se något pumpa i hjärtregionen och att h*n vinkade till mig.....?!

I lördags kväll fick jag en hel del molvärk. Tänkte inte så mycket på det då.

På söndagen mådde jag bra. Vilket jag oftast gjorde när jag var ledig med pappa T och Isak. Vi åkte till djuraffären som även har ett litet minizoo och efter åt vi hamburgare på Max. I bilen kände jag molvärken igen.

När vi kom hem gick jag och lade mig med Isak och sov två timmar. Vid fem kom mormor och morfar och vid det laget hade jag riktigt ont. "Det här kan inte vara rätt" tänkte jag. När jag gick på toaletten kom det blod och lite slem.

Fick panik.....T ringde akuten på KK. De tyckte vi skulle komma in.

Mormor och morfar tog med sig Isak hem.

Inne på KK fick vi ganska snabbt hjälp. Läkare tillkallades och hon gjorde ett vaginalt ultraljud. Tystnaden fyllde rummet de närmsta fem minuterna. Man vågade knappt andas. Både jag och T förstod vad tystnaden innebar, men ingen sa något.

Jag kan inte se att barnet har någon hjärtaktivitet sa hon. "Nej, jag visste det" sa jag. "Det är nog på väg ut också" sa jag eftersom jag har så mycket värkar. Men hon kunde inte se att en förlossning var på G så vi åkte hem igen. Fick en tid för senabort på tisdagen. Då skulle jag återigen behöva ta en tabletten som avslutar graviditeten och påbörjar en abortering.

Detta var min värsta mardröm. Den smärtan jag upplevde då hade jag lovat mig själv att aldrig mer behöva uppleva.

Vi kom hem. Mormor och morfar kom med Isak vid åtta. Då började värkarna bli riktigt jobbiga. Jag förstod vad som var på väg att hända, men trodde nog inte riktigt på det. Skulle min kropp liksom "ta hand om det själv" denna gången?

Vid nio var det riktigt jobbigt. Jag orkade inte sitta i soffan, jag orkade inte vanka omkring, jag ville inte visa min smärta för Isak....så jag gick in och lade mig under täcket i sovrummet. Frös och skrek om vartannat. Tänkte på andningen, försökte slappna av. Isak kom med jämna mellanrum in och lade sig bredvid mig. Det var både helt underbart och ganska påfrestande. Man ville ju inte göra honom orolig.

"Kan du inte sjunga en sång för mamma" frågade jag. Isak sjöng "I en sal på lasarettet" för mig. Samma visa som min mamma alltid sjungit för mig när jag var liten. Sen pussade han min mage och kramades. Detta kommer man ju att minnas för alltid.

Något minut i elva (hade ingen aning om vad klockan var) lät det som en ballong sprack i magen. For upp ur sängen och sprang in på toaletten. Skrämde nog livet av Isak som i princip hade somnat bredvid mig. Vattnet som var fyllt med brunt blod rann ner i toaletten. Jag gick över och satte mig på huk i badkaret. Där satt jag en stund och kände efter. Skulle vi åka in? Var det snart över? Vad händer nu?

Jag krystade lite och jag kände hur någonting kom. Helt plötsligt bara hängde vår lille bebis där. I sin navelsträng. Så vacker....tio fingrar och tio tår. Öppna ögon och öppen mun. Var tog fosterhinnorna vägen egentligen? Jakob kom ju ut i tryggt förvar i sin lilla "påse". Jag minns inte.

Skrek på T att hämta en plastlåda av något slag. "Ta en matlåda" minns jag att jag skrek. Jag var så rädd att liten skulle skadas, ville att h*n skulle ha det bra. Den lilla sköra kroppen behövde ligga i tryggt förvar.

Isak kom och ställde sig vid badkarskanten. "Är det rött skum mamma" sa han och pekade på blodet som rann ur min kropp. Jisses, snälla ta bort honom tänkte jag.

Pappa T ringde akuten. Vi fick under inga omständigheter klippa navelsträngen. Jag stod där naken med en matlåda mellan benen och visste inte riktigt vart jag skulle börja. Försiktigt lyfte jag på litens ben.....en pojke till :o((( Varför i helvete överlever inte mina pojkar. Isak är vårt mirakel!!!!

Mormor och morfar kom inom några minuter. Mamma hjälpte mig på med mina mjukisbyxor. Hade fullt fokus på att hålla lådan på plats. Packade ner lite saker och åkte till sjukhuset. Minns ingenting av bilfärden.

Väl framme så fick jag ligga på en sjukhussäng. Sjuksköterskorna ville inte klippa navelsträngen så jag behöll lådan under mig. Man kan tydligen blöda så mycket att man tappar medvetandet om navelsträngen skulle klippas eller gå av.

Skulle tippa att det tog en halvtimme innan läkaren kom. Samma läkare som hade undersökt mig några timmar tidigare. Hon såg på mig med oerhört sorgsen blick.

"Du måste ha väldigt ont just nu" sa hon efter att vår lille pojke skiljts från mig. Du är öppen två centimeter och moderkakan ligger i cervix. Det har jag kanske, skit i samma, jag är van vid smärta sa jag. Men hon bad sköterskorna att ge mig en Ketoganspruta i magen. Sen valde hon att dra ut moderkakan istället för att försöka låta kroppen ta hand om det själv. Det gick bra och den såg hel och fin ut. Typ tio minuter efter detta var jag i himmelriket. Hög som ett hus.

Sen blev vi lämnade med vår lille pojke. Vill inte gå in mer på denna stund.....

Nu efteråt hade jag nog önskat att jag inte fått den där sprutan. Jag var liksom för påverkad för att känna smärta. Jag ville att det skulle göra ont, jag vill gråta, jag ville skrika. Men jag bara låg där med ett jävla flin på läpparna. Inte hela tiden naturligtvis, men den stunden räckte. För T var det mycket värre.

Men nu, när jag sitter här i min ensamhet, så kommer det över mig med fruktansvärd kraft. Det var likadant förra gången. Det tog typ ett dygn innan sorgen kom ifatt en. Befrielsen från smärtan när födseln är över och alla hormoner gör en lite mindre mottaglig för smärta och sorg.

Det är nu, nu när man sitter här, tom, utan sin bebis, som man inser vad i helvete som hänt. Livet kommer aldrig att bli detsamma. Noa (som var namnet vi valt) finns inte mer och kommer inte att ligga på vårt bröst. Kommer inte att hålla oss vaken om nätterna. Kommer inte att lära sig gå.

Isak kommer heller inte att bli storebror. Detta har jag fruktansvärt svårt att acceptera och är väl en av anledningarna till att vi försökte en gång till två månader efter att Jakob gått bort.

Isak, vår underbara lille prins, han är vårt allt. Man värderar honom ännu högre än innan och tar inte dagarna för givet. Jag ska inte gnälla när du vägrar att gå och lägga dig om kvällarna, när du väcker mig om natten, när du förstör någon oviktig jävla pryl i hemmet, när du trotsar så man vill slita sitt snart gråa hår. Vi älskar dig!

Min tatuering....den måste jag ju komplettera. Men min tatuerare är på semester så jag får snällt vänta. Lite mer smärta nu hade jag mått bra av. Kanske ska göra något annat kul på en annan del av kroppen? Fast då blir T iiinte glad. Han tycker det är fruktansvärt fult och dumt med tatueringar :o)

Åh, jag längtar till att jag ska hämta Isak och T kommer hem. Ska försöka äta en ordentlig lunch nu. Åt mest kexchoklad igår.

Har slutat att gråta nu. Det känns alltid lite bättre när man får skriva av sig.

Nu är man trebarnsmamma till lille Isak, Jakob och Noa. Två änglar och en underbar treåring!

Från mamma...

.....fick jag igår denna fantastiska present. Förhoppningsvis kan jag fylla på med ytterligare en berlock. Helst då inte med en ängel graverad även om den är helt bedårande söt :o)

*Kärlek*

Long time no see...

Jaha, vart börjar man när man inte skrivit någonting på flertalet veckor?! Särskilt när man har Alzheimers Light som jag. Vet ju knappt vad jag gjorde igår ;o)

Liksom i somras så beror mitt blogguppehåll på ett obeskrivligt illamående som orsakas av ett litet liv som växer i min mage. Men det har den senaste veckan blivit mycket bättre. Nu är det mest tröttheten jag fightas med....ja och kanske en och en annan hormon.
Är idag i vecka 13+2 och än så länge ser det bra ut. Har redan varit på fyra ultraljud, men det gör mig inte mindre orolig tyvärr. Jakob levde till vecka 16 ungefär. Möjligtvis kan jag tillåta mig själv att njuta efter vecka 19 då jag har varit på RUL. Under förutsättningen att allt är ok då naturligtvis.

Annat som hänt då.....jaaa, det har ju snöat en del ;o) Pappa T har börjat ett nytt jättebra jobb som vi tror kommer att bli kanon. Saaben har gått i graven (miss U my black beauty) och en ny vit skönhet har intagit uppfarten. Det dansas väldigt mycket till Michael Jackson och trotsas en hel del.

Nej vet ni vad....nu är jag lite ulkig igen. Skulle nog låtit bli chokladen som jag trodde att jag var sugen på.....

Lite bilder från januari tills nu.....

Förra veckan hemma hos Elias, Tilde & Malin

Somnat hos moster

En något kinkig snöängel ;o)

Fick knappt upp trädgårdsdörren efter en lång dag på jobbet

Mormor och morfarmys

Vår nya familjemedlem

BK med pappa

Fick en spidermandräkt i januari

Gulligt besök