Sådant som pojkar tycker om...

Nä, jag skulle vilja trycka på pausknappen just nu. Tiden bara försvinner och jag hinner inte med. Anledningen är nog att jag har sanslöst mycket att göra på jobb. När man sen kommer hem är man lite smått förvirrad och orkar inte mycket mer än att laga lite mat och natta Isak vid åtta.

Ikväll har vi grillat och mormor och morfar har varit på besök. På slutet var Isak så trött att han i princip blev helt okontaktbar :o) Efter att vi hade vinkat hej då till "gamlingarna" (detta uttryck kommer jag att få äta upp ;o)) så stupade min lille sjörövare mitt i en konversation mellan duntäckena.

Igår på vår lediga dag åkte vi till mormors jobb för lunch och lite bus. Isak var eld och lågor. Vi åkte truck, körde säckakärra, letade skatter, klättrade i trappor, slängde skräp, åt bullar och kakor och kollade in en Ferrari. Det som Isak var minst imponerad av var den klarröda Ferarrin för sisådär en miljon kronor. Han tjöt att han ville tillbaka till containern och titta på skräpet.

Det är rätt min son! Bli aldrig som pappa som mest av allt skulle vilja ha en Porsche på uppfarten. Pengaförstörelse säger jag! Fast visst....har man gått om stålar så varför inte :o)

Nu ska jag faktiskt njuta lite av min ensamhet. Ska sätta på min favoritlåt just nu och bara finnas till.....

http://www.youtube.com/watch?v=LjhCEhWiKXk&ob=av2e

Åker truck med Peter

Supernöjd!

Stupade i bilen på vägen hem ifrån mormors jobb

Yes!

Isak hade hög feber i natt också, men vägrade febernedsättande. Som om han kände att det var på väg att gå över....för nu är han som vanligt igen! Yihaa! Vad lycklig jag blir!

Barn i Isaks ålder är ju av naturen ganska rastlösa, men något som kan få honom att sitta stilla i flera timmar är lera. Vi har suttit på mattan i hans rum och lekt med detta en stor del av förmiddagen. Gjort figurer, lekt restaurang osv. Riktigt roligt!

Nu ska vi fixa lunch och sen blir det nog till att leta sig ut i det fina vädret.

Grill och lördagsgodis...

Idag myser vi bara. Isak har dock hög feber och håller på att brinna upp, men då har man en anledning till att sitta i soffan och titta på tv ;o)

T håller på att grilla. Sallad, tzatziki och guacamole står redan på bordet och potatisen kokar på spisen. Hoppas bara att Isak äter lite också. Han fick precis Ipren för att också kunna njuta lite av lördagskvällen. Han är ganska medtagen. Natten till idag var riktigt jobbig, men när han vaknade var han hur pigg som helst. Skumt!

Efter middagen blir det popkorn, Marabou mjölkchoklad och Malaco Zoo-snören.

Sen blir det nog en ganska tidig kväll för att orka med natten.

Fredag 04.45...

Wtf!? Inte ska man väl gå upp 04.45 en fredagsmorgon?

När Isak var "liten" vaknade han alltid fem på morgonen. Men då visste man att han skulle sova middag senare på dagen. Att han kunde ta igen någon timme då. Nu känns det bara rysligt tidigt. För var dag som går verkar det bli tidigare och tidigare. Boven i dramat skulle kunna vara kissandet. Han vaknar vid denna tiden och måste gå på toaletten. Svårt att komma till ro efter det.

Men nu sitter vi här under filten och tittar på Bolibompa som nyss började. Mysigt!

Har inte så mycket att berätta om läkarbesöket i onsdags. Som vanligt visar mina blodprover ingenting. De har ju aldrig kunnat påvisa min reumatism i mitt blod. Men jag lider av sjukdomen, ingen tvekan om det.

För det första har jag artros, som är den vanligaste reumatiska ledsjukdomen. Sjukdomen innebär en obalans mellan nedbrytning och uppbyggnad av brosk. Jag har i princip inget kvar mellan lårben och bäckenben och de kommer i direkt kontakt med varandra. Smärta, inflammation och stelhet är de vanligaste symtomen. Smärtan är fruktansvärd. Been there done that. Vissa år har jag haft inflammation i höftleden minst en vecka i månaden. Men sedan graviditeten med Isak har det blivit lite bättre. Men man har ju lärt sig att man inte kan använda höftleden så mycket för då svullnar den upp direkt. En bra ursäkt för att inte träna med andra ord ;o)

Sen har jag ibland fått höra att jag möjligtvis lider av juvenil kronisk artrit.

Hur som helst, min läkare sa att jag kommer att behöva byta höftleden/kulan inom en ganska snar framtid. Det hänger väl mycket på hur jag kan hantera smärtan antar jag. För min del så vill jag vänta så länge det bara går i alla fall.

Men anledningen till besöket var ju mina två sena missfall. Tyvärr så kunde han inte säga så mycket om detta. Min reumatism är med största sannolikhet boven i dramat, men som jag visste så finns det inget direkt att göra mer än att dämpa immunförsvaret med kortison.

Så han skulle skriva till min läkare på kvinnokliniken och säga att han ställer sig bakom den medicinering som han föreslår och sen är det bara till att hoppas på det bästa.

Kortison och Trombyltabletter och en Fragminspruta varje dag från och med ägglossning.

Låter inte särskilt lockande......

Eftermiddagsmys...

Isak och jag är nyss hemkomna. Vi har krupit upp i soffan med en filt och en skål hasselnötter. Najs!

Om cirka en timme ska jag vara på föräldramöte på dagis. Ska bli kul!

Imorgon, på vår lediga dag, ska jag ju till reumatologen och träffa min läkare. Det är redan halv nio som tur är, så sen har jag i princip en hel dag tillsammans med min huligan.

2009-10-05 Vecka 19+3

Idag är det ett år sedan jag blev inlagd på sjukhuset.

(Några dagar tidigare hade jag varit på rutinultraljud ensam och fått veta att vårt barn inte längre var vid liv)

Hade två dagar tidigare fått ett abortpiller (Mifegyne) som skulle avsluta graviditeten och få min kropp att inse att ”det blir ingen tvåbarnsmor utav dig”.

Natten mot denna dag fick jag fruktansvärd värk. Pinvärk som inte ledde till någonting. Vi åkte in till sjukhuset vid midnatt, men de ville ingenting göra. Fick dock ett stolpiller som jag tyvärr lika gärna kunde ha spolat ner i toaletten. Typ två timmar innan vår bokade sen-abort var det som att trycka på en knapp. Allt blev lugnt och stilla….smärtan bara försvann.

Vi fick ett rum på Dagvårdsavdelningen med toalett i korridoren. Det hade varit lite mer humant att ge en person i min situation ett rum med egen toalett, men det tänkte jag inte så mycket på då.

Hur som helst, vid typ 8.30 tiden så fick jag mina första slidpiller innehållande prostaglandin, Cytotec tror jag att det var, som ska framkalla sammandragningar av livmodern. Tror jag fick likadana med Isak flertalet gånger innan de beslutade sig för akut kejsarsnitt.

Sådana skulle jag få var tredje timme.

Ingenting speciellt hände av vad jag kan minnas så här ett år efter. Lite värk fick jag nog.

Tre timmar senare var det dags för nya. De följande timmarna efter det minns jag som bland de värsta i mitt liv. Fysisk och psykisk smärta i ett härligt virrvarr. Jag skrek och bökade runt i sängen, sprang på toaletten, svettades, tvättade mig under armarna, bad om kejsarsnitt, bad om smärtstillande. Allt detta i ruset av typ tre morfinsprutor. Smärtan var obeskrivlig, omänsklig och fasansfull.Barnmorskan som aldrig förr förlöst ett dött barn/foster fick lite smått panik. Det märktes. Varför inte bara ge något starkare smärtstillande? Ge vad som helst, det lilla livet som ska ut kan ju ändå inte ta skada.

Alla toalettbesöken var förgäves. Allt som kom var lite blod.

Efter dessa skräckens timmar var det som att trycka på en knapp, precis som natten innan. All smärta var som bortblåst.

Besvikelsen tog övertaget. Var all denna smärta till ingen nytta? Som när förlossningen med Isak försöktes att sättas igång. Efter 35 timmar med vattenavgång och värk så blev man snuvad på allt och märkt för livet (kejsarsnitt).

Barnmorskan verkade inte kunna känna att jag var öppen. Hon sa dock att fosterhinnorna buktade ut? Men detta borde väl ha inneburit att jag var öppen?

Nya tabletter…

Sen var det dags att byta avdelning. Klockan var fem och dagvården stängde.

Vi kom in på Eftervårdsavdelningen. Där hade jag hamnat med Isak om jag valt att föda på detta sjukhus. Inga patienthotell här inte. Inget guld och inga gröna skogar :o)

Vilket fint rum! Stort och luftigt, egen toalett och egen balkong med fin utsikt. Tv och tidningar.

Jag fick för mig att gå på toaletten. Hade ju inte kissat en enda gång på alla dessa timmar. Efter all tryck och smärta så är det väldigt svårt att kissa, något som alla mammor kan skriva under på. Men jag lyckades och sekunder efteråt inser jag att även vårt lilla barn är på väg ut. Urinblåsan hade varit sprängfylld och hindrat vår lille minimänniska från att ”se” dagens ljus. T skrek på hjälp. En tjej kom springandes, helt omedveten om varför vi var där eftersom vi nyss hade kommit. Men hon fick på sig ett par handskar snabbt och tog emot vår lille pojke i sina händer, tryggt inlindad i sina fosterhinnor.

Jag retar mig att jag inte tog emot honom själv, men jag vågade helt enkelt inte. ”Tänk om jag gör honom illa”.

Där stod jag, med en peang mellan benen i mina sexiga nättrosor. Vad fan har hänt egentligen?

Jag svor att aldrig behöva uppleva det igen, men tji fick jag.

Alexanders dop...

Igår var det dop för kusin Alexander.

Trevligt att träffa släkten, för det gör man så himla sällan tyvärr.

Jag kommer förmodligen att skriva lite mer ikväll eller imorgon.

Nästkusinerna slogs om vem som skulle styra båten :o)

Som mamma M sa...."man måste älska att ha barn" ;o)