Illa till mods...

Usch...


Jag ska snart se film och försvinna in i sagornas värld...


När vi låg i sängen för en stund sedan, jag och Isak....så kom vi in på döden. Kan tillägga att jag stunden innan avslöjat att det är dags för en spruta på bvc och att jag ska boka tid till efter sommaren. Han blev helt ifrån sig och grät ohämmat i flera minuter. 
Inget smart drag att berätta detta när övertröttheten är ett faktum.


Och döden...ja...ja den kom vi som sagt också in på. 


"Men jag blir ju helt ensam när ni dör. Jag vill inte vara eeeeeensaaam" Han grät och grät. Hans krokodiltårar rann längs kinderna. Han burrade ner sitt huvud i mitt bröst och snyftade. Fick knappt luft kändes det som.


Usch, de orden stack som en kniv i mitt hjärta. Fy fan vad hemskt. Min lille älskade son! Man ska inte behöva tänka på sådant när man är fem år gammal...även om det är viktigt att veta att livet inte är en fairytale och heller inte vara för evigt.

Fast enligt pappas tro så fortsätter ju livet "på andra sidan". En fin tanke en stund som denna.

Fullträff...

I vanlig ordning så är jag obeskrivligt nöjd med min klädleverans idag. 

I fredags fyllde vi en varukorg med 10 olika plagg. Fyra till mig och sex till pappa T. DHL levererade till dörren. Killen ställer in det i garaget när vi inte är hemma. Det är service det...för 4,95€?! Sanslös billig leverans...från Tyskland dessutom.

Bikinin är precis så snygg i verkligheten som på hemsidan. Wihoo!

Jag lämnade Isak på dagis imorse. Kände mig tvungen att jobba fyra timmar. 

Klockan elva hämtade mamma M min lille huligan och tog hand om honom och sina egna två tills jag kom och våldgästade i en halvtimme. Mer kvalitetstid blev det tyvärr inte eftersom Isak skulle på simskola. Men jag fick minsann lunch jag med....bortskämd som man är! Snacka om lyx...att komma till ett serverat bord.

Det var sista simskole-lektionen för den här terminen. Något jag hade missat eftersom vi inte var där förra onsdagen. Det innebar att vi föräldrar fick stanna och titta.

Jag hade lovat Isak att bada extra idag, så där fick jag sitta, osminkad och jävlig, ibland de andra påklädda föräldrarna och titta på de små liven.

Tre barn, däribland Isak, fick bilda en egen liten grupp. En grupp för vattendjuren som hellre spenderar lektionen under ytan än över ;o) Som har hunnit få lite mer vattenvana än de andra mer försiktiga barnen. 

Ska jag vara ärlig så hade jag föredragit att Isak tillhörde den andra gruppen. Men lite stolt var jag allt när han visade den ena färdigheten efter den andra. Dock har han auktoritetsproblem. Lyssnar bara på fröken när det passar honom och käftar emot om han känner att det behövs. Ryyys...inte alls lik sin mamma där är jag rädd ;o)

Efter lektionen badade vi i närmre två timmar. Sen var jag helt slut i rutan. Är ju inte en mamma som lite fisförnämt sitter i en "solstol" och observerar sitt/sina barn på avstånd. Jag leker, kastar, drar, simmar och busar enligt bästa förmåga. 

Nä, här får man ingen skrivro. Isak är övertrött och sanslöst gnällig just nu.

Dags för pyjamas, tandborstning och bokläsning.

 

Stark som en björn...

Damn! Tonight I was on fire!!!!


Träningen gick så jäkla bra och nu sitter jag här med ett leende på läpparna. Ännu lite gladare hade jag varit om jag fått ligga tätt intill Isak med en bok i högsta hugg och se honom sakta bli tröttare och tröttare. Men den njutningen blev T:s ikväll *ler*


Jag och Isak mös innan jag gick till gymmet. ÄLSKAR och göra honom i ordning, med pyjamas, tandborstning osv. 


Nu ska jag duscha, äta ännu en gång och få lite massage av T. Halleluja!

Köpa tid?

Kan man köpa tid? Det skulle jag behöva!


Jag blir så jäkla stressad av bara tanken på det liv man lever. Sedan T och jag började träna så är det hundra gånger svårare att få tiden att räcka till. 
Nu är till exempel T på gymmet och när han kommer om en halvtimme så sticker jag. Så håller det på. 
Hemmet ser ut som en soptipp trots att vi försöker fixa och dona lite varje dag när vi kommer hem ifrån jobb.


På helgerna har man ju så mycket annat kul att hitta på så då blir det inte många måsten gjorda.


Sen har vi bytt bank...eller vi är mitt uppe i det rättare sagt. Hjälp?! Har ingen koll på någonting. Har jag några pengar? På vilken bank? På vilket konto?
Brevlådan fylls till bristningsgränsen varje dag av papper från gamla banken, nya, Fora och fan och hans mormor. Sanningen är ju den att jag har NOLL koll. Någon hade bara kunnat ta några tiotusen och jag hade inte märkt någonting. 
Usch....blir rädd för mitt bristande intresse. Men sådana här saker ska liksom sköta sig själva ;o)


Som pensionspengarna. Jag räknar kallt med att jag får så att jag klarar mig när jag blir gammal och grå. River alla papper som har med detta att göra...


Vi såg en bra film igår ikväll förresten om det är någon som är intresserad av ett filmtips. Tycker det är mest skit man får tag på annars. "Abduction". En riktig actionfilm som faktiskt höll mig fängslad ifrån början till slut. Det var kanske lite too much stundvis...men den fyllde sitt syfte. 


I söndags hade vi en underbar dag. Vi har upptäckt ett nytt paradis för timmavis av underhållning. Det är omgivningen vid den nybyggda skolan där Isak kommer att gå om ett år eller så. 
Där var rätt så mycket folk så det märks att det kommer att bli populärt nu när värmen börjar komma och utomhusaktiviteterna blomstrar.


Time´s up! Nu måste jag rusa! 

Skolgården som kommer att bli klockren när gräs och annat grönt "växt till" sig!

Orkeslös...

Sandra var inne hos oss hela kvällen igår. Var även här när vi åkte och hyrde tre filmer och köpte ett kilo härligt godis. Sen låg hon på sin filt när vi tittade på Spy Kids 4. Än sämre film får man leta efter, men Isak var nöjd...och det är huvudsaken.

Hon bara ligger det lilla livet. Vi dukade upp värsta buffén framför henne, men inget var intressant. Lite morot fick hon dock i sig senare på kvällen. 

Det kommer nog att ta ett tag innan hon blir sig själv igen...om hon någonsin blir det.

Isak tycker att hela situationen är jobbig, det märks. Han säger hela tiden när vi gråter...."men ni har ju mig". 

Igår morse gick han omkring i hallen och släpade ena benet efter sig. "Simon hääänger i mitt ben, han hääänger i mitt ben. Det kittlar, han kiiiillar mig". 

Han sätt att hantera sorgen förmodligen. Att låtsas att han fortfarande lever.

Han upprepade ju en och samma meningen flera gånger när vi grävde ner Simon i jorden. "Är detta en dröm. Är detta en dröm"

Jag vill åka och handla blommor. Massor av blommor. Att plantera i krukor och att plantera i rabatten där nu Simon ligger. 

Vi får se vad dagen bjuder på. Egentligen vill jag bara ligga. Ligga i soffan och inte röra en fena. 

 Innan doktorn kom

 En liten vit kista

Sådana är vi vana vid i den här familjen

When life hits you hard...

Alla sagor har ett slut...så även denna...


Simon lever inte längre ovan jord. Andas inte längre samma luft som vi. Kommer aldrig mer att äta en morot. Har för sista gången legat tätt intill sin älskade Sandra och får inte njuta av den begynnande sommaren.


Vår älskade kanin ligger nu i jorden. Insvept i ett vitt lakan. Mager och eländig, men ack så vacker.


Minns det som igår. Den dagen vi åter igen bestämt oss för att skaffa kanin. Där var han. Så obeskrivligt vacker. Charmigt skygg och med en sammetslen päls. Honom skulle vi ha, det var det ingen tvekan om.
Med oss hem fick vi även Sandra. En liten tuffing, som från första stund var som ett plåster på vår lille prins. Lät honom inte vara en sekund. 


De har sedan dess, den dagen för sex år sedan, levt varje sekund tillsammans. Tätt ihop. Vi har egentligen aldrig varit speciellt intressanta....de har ju haft varandra. 


Den dagen de fick flytta ut gjorde ont i våra hjärtan. Isak fick allergi, så vi hade inga andra val. De fick flytta ut i garaget. Från värme och eget rum, till ett kallt och lite sunkigt garage tillsammans med spindlar och andra småkryp. Dock var denna miljö mer naturlig för dem om man ska vara helt ärlig OCH...de hade ju varandra, så vad spelade det egentligen för roll?


Simon var sex år. En kanin lever i genomsnitt 7-9 år. Varför i helvete kunde han inte i alla fall få två år till på denna jord?!


Vi har de senaste veckorna märkt att han blivit lite magrare. Men i övrigt har inget annat tytt på att han inte skulle må bra. Men igår, när vi tog ut de för någon timme i gräset, så stack verkligheten som en pil i mitt hjärta. Varför andas han så konstigt? 
Jag väntade tills T kom hem innan paniken satte in ordentligt. Han satt bara i ett hörn. Andades märkbart ansträngt och nickade till med huvudet i varje andetag. Man kunde även se det i hans ögon...som om de försökte berätta en inre hemlighet. 


I morse ringde vi till veterinären en bit härifrån. De sa till oss att omedelbart åka in akut till djursjukhuset eftersom andningen var påverkad. 
Sagt och gjort. Jag fixade en låda med sågspån och hö. T tog hand om vår sexåring och jag tog vår femåring till dagis. En halvtimme senare satt vi tillsammans i sjukhusets väntrum.


Doktorn kände och klämde. Lös i ögon och öron. Tittade i hans mun. Han slickade och slickade på instrumentet. Han lät henne göra precis som hon ville. 
Tystnade var den samma som när läkaren inte kunde hitta hjärtljud på pojkarna i min mage. 
Hon förberedde oss på att det skulle kunna vara tumörer. 
Vi gick in i ett röntgenrum. Fick klä oss som Teletubbies och T hjälpte till så att Simon låg på sidan. Vi har inte ett uns läkarutbildning, men den ultraljudsbilden som dök upp på datorskärmen såg allt annat än normal ut.


Tillbaka i undersökningsrummet.


Hjärtsvikt, vätskefyllda lungor, andningssvårigheter, matvägran....valet var ganska enkelt.


Jag hatar avlivningar. Vi har inte rätt att leka Gud. Men i detta läge, så kändes det som det enda rätta. Hellre det, än att han skulle gå samma öde till mötes som vår gamla kanin Sally...som kvävdes till döds. 


Vi lämnade sjukhuset...i vars en bil. Avlivningen fick ske utan oss. 


Sex timmar senare fick T hämta vår pojke i en kista av kartong. 


Jag tackar för ännu ett dödsfall. Jag lägger det i min kista av erfarenheter. En kista som till slut kommer att bli för tung att bära om det ska fortsätta på det här sättet. 


Ikväll låg Sandra i mitt knä i närmre fyrtio minuter. Helt stilla och näst intill okontaktbar. Något som aldrig hände när hon hade Simon som sällskap. Hon vet...de som inbillar sig att djur inte känner...är fan ta mig dumma i huvudet!


Så till er, som idag förringat min sorg....för det var ju "bara en kanin"....EAT SHIT AND DIE MOTHERFUCKERS!

Vi ses i Nangijala min vackra lilla pojke!

I behov av vila...

Här sitter jag, på min lediga dag, med feber och halsont. Fabulous!?
Skulle ha sprungit Vårruset ikväll med mina kollegor, men detta får jag snällt låta bli. Mår pissdåligt rent ut sagt. 
Hade detta på känn redan i måndags, men sedan har det varit full rulle. I måndags var jag ju som bekant ute och cyklade för att dela ut kalasinbjudningar. 


Igår morse tog jag mig motvilligt till gymmet och tränade 90 minuter. När jag kom hem så åt vi och gjorde oss i ordning inför ett besök på det lilla Tivolit tio minuter härifrån. Där flängde jag i lustiga hus och började må riktigt uselt. 
Efter detta åkte vi ner till kanalen. T sprang i ett motionsspår och under tiden cyklade Isak och jag halvsprang bredvid. Vi åt kul- och mjukglass och hade det riktigt mysigt. 
När vi kom hem gick jag ut för att rensa ogräs på framsidan och T lagade kvällsmat. 
Efter maten gick jag ut igen för att färdigställa.


Ja, som man bäddar får man ligga. Hade jag vilat vid första symtom så hade jag kanske sluppit feber. 


Det är ljuvligt väder ute...men jag mår illa av bara tanken av att njuta av solens strålar.


Imorse var jag hos min gynekolog. Är innerligt trött på att ha menstruation tre veckor av fyra i månaden och passade även på att göra ett cellprov. 
Så nu har jag fått utskrivet både minipiller och gulkroppshormon. 
Vanliga p-piller ska jag tydligen inte äta eftersom jag haft svår havandeskapsförgiftning.
Låt oss nu hoppas att jag får ordning på röda veckan. Två år is enough!!


Sen var Isak hos doktorn halv tolv. Vi fick utskrivet mer pollenmedicin. 
Han blev innerligt irriterad när han förstod att Isak inte tar kortisonnässpray. Detta ska man enligt honom ta varje dag i två års tid efter att man opererat bort körteln bakom näsan. Annars finns det risk för att den växer tillbaka igen. 
Ingen på sjukhuset har informerat oss om detta...därav hans irritation.
Så nu ska vi börja med detta spray...för det hjälper ju även mot pollenallergin. 


Sen tog jag the easy way out och köpte lunch på Burger King. Gick även in på Ica och köpte en massa choklad. Det är synd om mig, så här ska det tröstätas hela dagen lång! 
Stackars Isak, som inte heller är på topp, mår nog också bra av att sitta inne och titta på Tintin som vi gör just nu.


Over and out! 

Ha ha, ser väldigt sammanbiten ut på denna bild....men han var eld och lågor under hela besöket. Femton biljetter senare, så var i alla fall vi (jag och T) nöjda ;o)