Magic touch...

Gudarna ska veta att vår son minsann är ett mission impossible när det gäller sömn. Det går lite i perioder, men han har ju aldrig varit barnet som somnar sju och vaknar 11 timmar senare.

Nu är han inne i en period igen där, som jag skrivit förr, sova=döden. Han äter nog hellre bajs än går och lägger sig. Att han sen dessutom är lite rädd för mörker och drömmer konstiga saker....ja, det gör ju inte saken bättre.

Det bråkas från det jag/vi säger att det är dags att borsta tänderna tills han tar sitt sista andetag höllt jag på att säga....nej, men tills han gäspar sista gången och träder in i drömmarnas trädgård. Skitjobbigt är vad det är.

Bara för några veckor sedan så läste vi böcker, tätt intill varandra. Han somnade oftast innan boken var färdigläst. Tummelisa, Flickan med Svavelstickorna, Rapunsel, Jack & Bönstjälken och Gåsvakterskan. Böcker som vi lånat ifrån mormor och morfars gedigna samling. Den perfekta nattningen enligt mig. Gärna med lite sång också.

För misstolka mig inte....jag skulle absolut inte vilja vara utan "nattningen". Jag är inte den mamman som stoppar ner sin unge i sängen, släcker lampan, går ut ut rummet och lämnar dörren på glänt med orden "godnatt och sov så gott". No way! Tänk så mycket quality time jag hade gått miste om då?!

Men jag vill gärna ha tillbaka min sagoälskande lilla pojke som inte skriker och bråkar sig till sömns.

Men pappa T har ett knep...som jag copycat´ade ikväll. Fungerar även på vuxna, för det har vi testat, även om det var många år sedan nu ;o) Vi pratar hand och huvudmassage. Isak går från att vara på högvarv med fradga i mungiporna till något helt annat. Det är nästan som magi. Hela kroppen slappnar av...han börjar sluddra och han glömmer tid och rum. Det handlar om några få minuter innan han träder in i den värld han så intensivt försöker undvika. Halleluja!

Är gräsänka ikväll. Mannen är i Amsterdam. Förhoppningsvis inte i Red Light Districts ;o) Så jag ägnar mig lite åt bloggen, disken och dallret på baksidan av rumpan och låren (dvs intag av romerska bågar & Cola).

Jag måååste komma igång med träningen igen, men man pallar ju fan inte. Var igång hela sommaren...men la av med allt i september när jag åkte på en dunderförkylning samtidigt som mormor blev allt sämre.

Men jag höllt ju på att glömma. Var hos tandläkaren imorse. Om vi säger att baksidan av lår och rumpa är helvetet....ja, då är statusen i min mun himmelen. Hade som vanligt inga hål och knappt någon tandsten. MEN, jag borstar för hårt och intensivt. Tandhalsarna blottas på vissa ställen, vilket ju inte är speciellt bra. Så jag måste bli bättre på att låta det kännas lite smutsigt i munnen...inte slita för kung och fosterland. Det ska jag väl klara!

Camilla vs Tandtrollen.....33 - 0. Är ju 33, snart 34 och har aaaaldrig haft ett endaste hål. Det ni!

220 dagar...

Hmmm, vart börjar man när man inte bloggat på 220 dagar?!

Så mycket kan jag säga i alla fall...att det har inte gått en dag utan att jag tänkt på bloggen och mått dåligt över att jag inte orkat ta tag i den. Något som skänkt mig så mycket glädje...som hjälpt mig genom svåra stunder och som är fan mycket vettigare att underhålla sig med i jämförelse med Facebook, Wordfeud och dåliga serier på tv.

Nu så...nu ska jag försöka på nytt. Jag vill så gärna och vad stoppar mig egentligen? You go girl!

Så, vad har hänt sedan sist? En svår fråga för en dement person som mig själv. Jag vet ju knappt vad jag gjorde för en timme sedan ;o)

I slutet av juni och en bra bit in i juli så var vi i Portugal. En fantastisk semester som vi nog sent kommer att glömma. Isak pratade om den senast imorse. Han vill dit igen....snarast möjligt.

Vi var första veckan i Algarve, närmare bestämt Albufeira. Solade, badade och njöt av livet. En vän till mig som jag lärt känna genom jobb och hennes familj träffade vi på kvällarna. De tog oss till restauranger och platser man garanterat inte hamnat på utan dem.

Isak mådde som en prins. Han var i himmelriket. Han sov heeela nätterna...vaknade inte ens och kissade....vilket inte har hänt en enda gång sedan vi var där kan jag intyga. Vårt klimat dödar....vårt klimat gör ingen lycklig....tyvärr.

Veckan efter körde vi tillbaka mot Lissabon. Målet var Cascais och stadsdelen Estoril. Här finner man Europas största kasino, men vi kunde inte brytt oss mindre ;o) Dock var det ganska underhållande att gå förbi om kvällarna, på väg hem efter middag och strandpromenad. Vilka bilar och vilket *bling bling*!

Denna vecka var lite annorlunda. Kanske egentligen inte vad vi hade förväntat oss, men väldigt spännande och trevligt ändå. Strandpromenaden mellan Cascais och Estoril är magnifik. Där gick vi varje kväll. Några timmar spenderades i Lissabon...men det var alldeles för varmt för en längre visit. Storstadssemester rimmar dåligt med barn, sulky och mattider.

En dag utmanade vi ödet och körde upp i bergen i Sintra, till ett av Portugals sju underverk. Pena National Palace. Det var en rysare (pga bilkörningen och de dåliga vägarna), men så jävla värt det. Är inte mycket för gamla byggnader, kyrkor och annat trams....men detta var fantastiskt. Får lägga upp lite bilder sen.

Sista kvällen innan vi skulle åka hem så blev vi bjudna hem till min väninna. I Sintra....mitt ute i ingenstans, dit jag lovar att ingen turist varit förr. Hemmalagat och familjärt. Den bästa maten på hela semestern.

Nog om denna semester. En välbehövlig paus för vår pollensjuka prins...

Om jag ska vara helt ärlig så har mycket annat i mitt minne bleknat pga min mormors bortgång nu i höst. Jag fattas något. En mormor...som jag alltid tagit för givet och som skulle finnas där i typ hela mitt liv. Inte för att vi har haft den perfekta relationen. Den har inte varit dålig...men antalet gånger vi träffats de senaste åren är lätträknade. Hon var en speciell dam...men hon har alltid varit snäll mot mig och älskat mig innerligt. Precis som jag älskat henne.

Det började för ett år sedan. Fast i det tysta har det nog pågått bra mycket längre än så. Mormor hade ont, men precis som så många andra svenskar så levde hon med smärtan. I våras sökte hon vård och läkaren skrev ut kortison för att hon misstänkte att det kunde vara reumatiskt. Fan vad härligt med gissningar!? Fan vad härligt att man inte undersöker ordentligt bara för att en människa råkar befinna sig i en ålder över sjuttio!? Mormor blev inte bättre....bara större. Satans jävla kortison! Medicinerade helt i onödan!

I juli, när vi kom hem ifrån semestern ringde jag mormor. Hon väntade då på röntgen om jag inte minns fel. Jag undrar om hon inte redan då visste vad som väntade. För det visste jag. Man kan dock aldrig veta hur pass illa det är.

De hittade till slut fem metastaser i ryggen. Ytterligare några i hjärnan. Men man hade problem att hitta modertumören. Det kändes som om hon på några veckor gick ifrån min lilla mormor till ett vårdpaket. Övermedicinerad och utlämnad....fullständigt nedbruten.

Man visste liksom inte om det var medicineringen eller sjukdomen i sig som fullständigt slog ut alla kroppsfunktioner en efter en.

Kommer i alla fall för alltid att minnas en lördag...några timmar vi fick tillsammans bara hon och jag. Hon låg då på Hospice och jag tog med mig produkter för lite pedikyr och manikyr. En sann amatör...but if there is a will, there is a way.

Jag tog hand om henne enligt bästa förmåga. Filade, klippte, masserade och målade. Hon blev så fin. Klarrött nagellack fick henne att stråla. Hon orkade knappt hålla sig vaken mellan varven, men hennes glädje gick inte att ta miste på.

Mormor dog den 8:e oktober....2 månader innan sin 77-års dag.

Att människor dör....det är ju en del av livet. Men varför....VARFÖR, ska man behöva dö på det här viset? Fullständigt uppäten av en sjukdom vi inte har någon som helst kontroll över. Ingen värdighet överhuvudtaget.

Jag har mått så fruktansvärt dåligt av detta. Mycket av den sorg jag bar på sedan innan kom upp till ytan. Samma begravningsentreprenör som hjälpte till vid Jakobs och Noas gravsättningar tog hand om mormors begravning.

Men framför allt har jag plågats av dåligt samvete. Att jag inte funnits där för henne tillräckligt mycket. Att jag hälsat på för sällan. Att jag borde ringt oftare......

Lilla mormor...hoppas du tar hand om våra pojkar nu <3

Nej, nu har jag skrivit tillräckligt för denna dag!

Puss & kram

Lite av varje och flickmys...

Klockan är 23:10 och det är full rulle på Isak. Inte konstigt med tanke på att han sov mellan halv fyra och halv åtta. Fick följa med pappa till jobb idag eftersom han dagisvägrade imorse. Så han var någon timme på jobbet, sen åkte de runt på diverse ärenden i stan....och sen somnade prinsen i bilen på vägen hem.

Nu byggs det Lego på vardagsrumsgolvet.

Det händer en del i våra liv, men jag har varken tid eller lust att skriva av någon anledning.

Har tryckt i mig onyttigheter hela kvällen för att jag tycker synd om mig själv ;o) Har satans ont i halsen och det vill inte släppa. Kommer och går. Kan ju bero på att jag tränar innan förkylningen släppt ordentligt. I helgen får jag softa och hoppas på det bästa. Blir en lugn helg skulle jag tro. Kalas imorgon hos polaren Elias och sen kommer moster och morbror C på söndag.

I onsdags, på vår lediga dag, hämtade vi Sara ifrån dagis. Sara är lika gammal som Isak och de leker jättefint tillsammans. I de flesta fall när man har kompisar hemma så är det intensivt och ganska stökigt får jag erkänna, men denna gången var det så lugnt och harmoniskt. Jag låg i soffan och njöt av lugnet....något jag aldrig gör annars.

Här kommer lite bilder ifrån den senaste tiden:

Isak och Sara myser

På lekplatsen

Dagens outfit...när det var lite regnigt ;o)

Isak har fått ytterligare en Omnitrix

Sommarfest på dagis...en väldigt trevlig, men kall & blåsig tillställning

(Isak i röd jacka på mittenraden)

Aj!

För typ tre månader sedan dök det helt plötsligt upp ett födelsemärke, ganska så stort, i min armhåla. Det var hudfärgat, kliade mycket och flagnade periodvis.

Vetgirig som man är så började jag att söka fakta på the world wide web. Det är väl kanske inte alltid den bästa lösningen...för information på internet kan få den friskaste människan i världen att tvivla och ifrågasätta sin hälsa.

Men, men...det stod i alla fall att födelsemärken INTE ska klia och inte ska flagna...och ska i regel inte dyka upp sådär hux flux.

Jag ringde då en privat klinik här där vi bor. Doktorn tittade på det och jag fick en tid för borttagning två veckor senare.

Så här sitter jag nu, nyopererad och med en ganska intensiv smärta under vänster arm. Läkaren sa att armhålan är extra känslig och det märks fanimej. Själva borttagningen var också ganska vidrig tyckte jag.

Jag har farit in och ut på sjukhus de senaste tio åren. Tömt höft och knä på ledvätska, fått kortiosonsprutor, opererats, blivit kejsarsnittad, fött inte bara en utan två döda pojkar med igångsättning osv...men trots denna rika erfarenhet så var jag rädd som ett litet barn för detta lilla betydelselösa ingrepp :o)

Problemet var att bedövningen inte riktigt tog och doktorn (som jag verkligen gillar) trodde mig inte riktigt. Så det gjorde faktiskt ont. Jag kände när han skar och jag kände när han skulle sy ihop allt igen. Blää! Det söker mig fortfarande...den känslan. Hoppas jag slipper fler sådana här hudförändringar...för jag är inte så säker på att jag skulle göra om det ;o)

Ha ha, fan vad gnälligt det låter nu!

Men så länge analysen av köttslamsan som togs bort blir positiv så är jag väl nöjd.

Kanske bör ta en Ipren och sjunka ner lite extra i soffan. Det borde jag vara värd. Lite chips, cola och choklad och "du är vad du äter" på tv:n. Ha ha, passande ;o)

Isak som ju var sjuk större delen av förra veckan tar igen sig denna. Han har somnat klockan sex varje kväll och det händer aaaaldrig annars. Kvällen blir så lång att man knappt vet vad man ska hitta på.

Idag fick jag ett litet paket i brevlådan. Ett armband som jag beställde igår. Har velat att köpa det i typ två år, men tänkt att det nog var lite onödigt. Smycken har en tendens att hamna i en låda och aldrig se dagens ljus. Men att 25% av intäkterna går till olika välgörenhetsprojekt gjorde beslutet lite lättare ;o)

Valde kulören underst :o)

Nej, nu ska göra mig iordning för kvällens soffsittarkväll. Pappa T är ute och roar sig med sina arbetskamrater. Fast känner jag honom rätt så är han hemma senast klockan tio :o)

Isaks 4-års kalas...

Ni vet det där programmet....I survived a Japanese Game Show. Jag kan nu stolt berätta att....I survived my sons first birthday party! Hell yeah! Det trodde jag knappt var möjligt. För en person som mig, som inte gillar att förlora kontrollen och som är något sjukligt rädd om sitt hem, är detta större än självaste Jesus.

Det gick bra, det tycker jag. Det som gjorde mest ont i mitt hjärta var när nästkusin Eric trillade ner ifrån trappan. Men det lilla krutpaketet var snabbt på benen igen. Vet inget annat barn som är så tåligt som honom :o)

Tolv barn blev det. En femåring, åtta fyraåringar och tre treåringar. Det var kaos, bilderna nedan visar inte riktigt verkligheten. Men det var helt klart värt det. Jag hade dock önskat lite mer tid över till att umgås med de andra mammorna som valde att stanna. Hann liksom inte ens att plocka fram allt snacks som vi hade köpt. Tre chipspåsar, Ballerinakex, kakor osv. Det kommer bli jag som äter upp allt detta inom de närmsta dagarna ;o)

Isak som ju varit sjuk sedan sin födelsedag i onsdags, men som mirakulöst återhämtade sig igår var på gott humör. Nu sover han gott i sin säng. När jag låg bredvid honom vid läggdags så sa han "mamma, jag är kär i dig. Du är kärlek för mig" Pussade mig överallt. Han var nog nöjd med sin dag :o)

Jag har faktiskt precis cyklat en halvtimme på motionscykeln. En perfekt avslutning på en hektisk dag.

Nu ska jag borsta tänderna. Klockan är 23:30. Natti natti!

Lugnet före stormen

Tårtan gjorde mig nästan tårögd...den blev perfekt!

Bild tagen av kusin vitamin

Sagostund mitt i kaoset...de andra rummen var inte lika fridfulla, hi hi

Isak och Frida

Far och son...

Här är fyra bilder som jag tog på T och Isak en timme innan 4-års kalaset drog igång:

(Isak är inte så snygg i håret, men det ändrade vi på innan gästerna kom ;o))

Förberedelser...

Fem minuter till bloggen....

I onsdags så fyllde Isak år. Vi begav oss till en glasskiosk på eftermiddagen tillsammans med nästkusinerna Eric och Oscar och promenerade en stund efter kaloriintaget. Några timmar senare hade Isak hux flux 40 graders feber. Hade haft det på känn, men trodde han skulle klara sig undan.

Igår och idag har T, jag och Isak förberett barnkalaset som äger rum imorgon. Vi har gjort fint i trädgården, handlat en massa, förberett godispåsar och bakat. Städat en del också, men det blir mer av den varan imorgon. Alla vet att det är ren idioti att städa inför ett barnkalas, men man kan ju inte låta bli ;o)

Jag älskar när man får någorlunda ordning och reda i trädgården. Det är en härlig känsla. Sen kan man bara ligga i hammocken och njuta.

Bakade kanelsnäckor tillsammans med Isak nu i eftermiddag. Jag hatar att baka. Tyvärr. Jag mådde till och med illa av den ljuvliga doften som fyllde köket när plåt #2 var färdiggräddad. Mådde illa för att jag var trött och för att jag spenderat alldeles för mycket tid med att kavla, pensla, rulla och knåda. Dryygt ;o) Men Isak tyckte det var jätteroligt, då var det värt besväret. Sen har vi ju goda bullar till kompisarna imorgon och det var ju hela poängen.

Borde man kanske titta på Eurovision Song Contest?

Nya snittblommor i köksfönsterna

Ha ha...när vi var och åt glass med nästkusinerna glömde mamma M stänga och låsa bildörren. En Honda CR-V någon?! ;o)

Födelsedagsgrisen och nästkusin E