2010/03/21 23.00

...fick min kropp och själ åter en stort sår som nog aldrig kommer att läka.

Denna graviditet har från början, pga vår förlust av Jakob i oktober förra året, varit en plåga från första stund. Denna ständiga oro över att något ska gå snett. Rädsla för att blöda, för att få ont i magen, för huvudvärken jag haft, för yrseln, för medicineringen, för att jag inte började känna rörelser ordentligt mm. De dagar jag har varit hemma har jag med jämna mellanrum behövt lägga mig ner i soffan för att försöka känna något bevis på liv. Har varje natt och kväll skyddat magen från Isaks sparkar när vi nattat och lekt. Har tagit det extra lugnt och varit försiktigare än någonsin. Till vilken jävla nytta kan man undra?!

I torsdags förra veckan så fick jag lite rosa/bruna flytningar. Hade under några dagar tidigare mått ganska dåligt. Fått inflammation i höften, varit yr, kallsvettig och haft huvudvärk. Så jag ringde till min barnmorska och frågade i fall jag kunde komma in på en kontroll. "Det finns ju inte så mycket jag kan göra". Säger man så till en mamma som nyligen förlorat ett barn?

Hur som helst så var jag påstridig och hon sa att jag kunde komma in och lyssna på hjärtljudet (mitt förslag) dagen efter.

Men hon kunde inte hitta något hjärtljud. Redan där och då visste jag att något var galet. Det jag redan känt var ett faktum. Hon försökte sig på att göra ett ultraljud inne i läkarens rum. Jag såg inga som helst rörelser och inget hjärta som slog. Men hon bedyrade att hon kunde se något pumpa i hjärtregionen och att h*n vinkade till mig.....?!

I lördags kväll fick jag en hel del molvärk. Tänkte inte så mycket på det då.

På söndagen mådde jag bra. Vilket jag oftast gjorde när jag var ledig med pappa T och Isak. Vi åkte till djuraffären som även har ett litet minizoo och efter åt vi hamburgare på Max. I bilen kände jag molvärken igen.

När vi kom hem gick jag och lade mig med Isak och sov två timmar. Vid fem kom mormor och morfar och vid det laget hade jag riktigt ont. "Det här kan inte vara rätt" tänkte jag. När jag gick på toaletten kom det blod och lite slem.

Fick panik.....T ringde akuten på KK. De tyckte vi skulle komma in.

Mormor och morfar tog med sig Isak hem.

Inne på KK fick vi ganska snabbt hjälp. Läkare tillkallades och hon gjorde ett vaginalt ultraljud. Tystnaden fyllde rummet de närmsta fem minuterna. Man vågade knappt andas. Både jag och T förstod vad tystnaden innebar, men ingen sa något.

Jag kan inte se att barnet har någon hjärtaktivitet sa hon. "Nej, jag visste det" sa jag. "Det är nog på väg ut också" sa jag eftersom jag har så mycket värkar. Men hon kunde inte se att en förlossning var på G så vi åkte hem igen. Fick en tid för senabort på tisdagen. Då skulle jag återigen behöva ta en tabletten som avslutar graviditeten och påbörjar en abortering.

Detta var min värsta mardröm. Den smärtan jag upplevde då hade jag lovat mig själv att aldrig mer behöva uppleva.

Vi kom hem. Mormor och morfar kom med Isak vid åtta. Då började värkarna bli riktigt jobbiga. Jag förstod vad som var på väg att hända, men trodde nog inte riktigt på det. Skulle min kropp liksom "ta hand om det själv" denna gången?

Vid nio var det riktigt jobbigt. Jag orkade inte sitta i soffan, jag orkade inte vanka omkring, jag ville inte visa min smärta för Isak....så jag gick in och lade mig under täcket i sovrummet. Frös och skrek om vartannat. Tänkte på andningen, försökte slappna av. Isak kom med jämna mellanrum in och lade sig bredvid mig. Det var både helt underbart och ganska påfrestande. Man ville ju inte göra honom orolig.

"Kan du inte sjunga en sång för mamma" frågade jag. Isak sjöng "I en sal på lasarettet" för mig. Samma visa som min mamma alltid sjungit för mig när jag var liten. Sen pussade han min mage och kramades. Detta kommer man ju att minnas för alltid.

Något minut i elva (hade ingen aning om vad klockan var) lät det som en ballong sprack i magen. For upp ur sängen och sprang in på toaletten. Skrämde nog livet av Isak som i princip hade somnat bredvid mig. Vattnet som var fyllt med brunt blod rann ner i toaletten. Jag gick över och satte mig på huk i badkaret. Där satt jag en stund och kände efter. Skulle vi åka in? Var det snart över? Vad händer nu?

Jag krystade lite och jag kände hur någonting kom. Helt plötsligt bara hängde vår lille bebis där. I sin navelsträng. Så vacker....tio fingrar och tio tår. Öppna ögon och öppen mun. Var tog fosterhinnorna vägen egentligen? Jakob kom ju ut i tryggt förvar i sin lilla "påse". Jag minns inte.

Skrek på T att hämta en plastlåda av något slag. "Ta en matlåda" minns jag att jag skrek. Jag var så rädd att liten skulle skadas, ville att h*n skulle ha det bra. Den lilla sköra kroppen behövde ligga i tryggt förvar.

Isak kom och ställde sig vid badkarskanten. "Är det rött skum mamma" sa han och pekade på blodet som rann ur min kropp. Jisses, snälla ta bort honom tänkte jag.

Pappa T ringde akuten. Vi fick under inga omständigheter klippa navelsträngen. Jag stod där naken med en matlåda mellan benen och visste inte riktigt vart jag skulle börja. Försiktigt lyfte jag på litens ben.....en pojke till :o((( Varför i helvete överlever inte mina pojkar. Isak är vårt mirakel!!!!

Mormor och morfar kom inom några minuter. Mamma hjälpte mig på med mina mjukisbyxor. Hade fullt fokus på att hålla lådan på plats. Packade ner lite saker och åkte till sjukhuset. Minns ingenting av bilfärden.

Väl framme så fick jag ligga på en sjukhussäng. Sjuksköterskorna ville inte klippa navelsträngen så jag behöll lådan under mig. Man kan tydligen blöda så mycket att man tappar medvetandet om navelsträngen skulle klippas eller gå av.

Skulle tippa att det tog en halvtimme innan läkaren kom. Samma läkare som hade undersökt mig några timmar tidigare. Hon såg på mig med oerhört sorgsen blick.

"Du måste ha väldigt ont just nu" sa hon efter att vår lille pojke skiljts från mig. Du är öppen två centimeter och moderkakan ligger i cervix. Det har jag kanske, skit i samma, jag är van vid smärta sa jag. Men hon bad sköterskorna att ge mig en Ketoganspruta i magen. Sen valde hon att dra ut moderkakan istället för att försöka låta kroppen ta hand om det själv. Det gick bra och den såg hel och fin ut. Typ tio minuter efter detta var jag i himmelriket. Hög som ett hus.

Sen blev vi lämnade med vår lille pojke. Vill inte gå in mer på denna stund.....

Nu efteråt hade jag nog önskat att jag inte fått den där sprutan. Jag var liksom för påverkad för att känna smärta. Jag ville att det skulle göra ont, jag vill gråta, jag ville skrika. Men jag bara låg där med ett jävla flin på läpparna. Inte hela tiden naturligtvis, men den stunden räckte. För T var det mycket värre.

Men nu, när jag sitter här i min ensamhet, så kommer det över mig med fruktansvärd kraft. Det var likadant förra gången. Det tog typ ett dygn innan sorgen kom ifatt en. Befrielsen från smärtan när födseln är över och alla hormoner gör en lite mindre mottaglig för smärta och sorg.

Det är nu, nu när man sitter här, tom, utan sin bebis, som man inser vad i helvete som hänt. Livet kommer aldrig att bli detsamma. Noa (som var namnet vi valt) finns inte mer och kommer inte att ligga på vårt bröst. Kommer inte att hålla oss vaken om nätterna. Kommer inte att lära sig gå.

Isak kommer heller inte att bli storebror. Detta har jag fruktansvärt svårt att acceptera och är väl en av anledningarna till att vi försökte en gång till två månader efter att Jakob gått bort.

Isak, vår underbara lille prins, han är vårt allt. Man värderar honom ännu högre än innan och tar inte dagarna för givet. Jag ska inte gnälla när du vägrar att gå och lägga dig om kvällarna, när du väcker mig om natten, när du förstör någon oviktig jävla pryl i hemmet, när du trotsar så man vill slita sitt snart gråa hår. Vi älskar dig!

Min tatuering....den måste jag ju komplettera. Men min tatuerare är på semester så jag får snällt vänta. Lite mer smärta nu hade jag mått bra av. Kanske ska göra något annat kul på en annan del av kroppen? Fast då blir T iiinte glad. Han tycker det är fruktansvärt fult och dumt med tatueringar :o)

Åh, jag längtar till att jag ska hämta Isak och T kommer hem. Ska försöka äta en ordentlig lunch nu. Åt mest kexchoklad igår.

Har slutat att gråta nu. Det känns alltid lite bättre när man får skriva av sig.

Nu är man trebarnsmamma till lille Isak, Jakob och Noa. Två änglar och en underbar treåring!