Who am I kidding...

Ja....vem lurar jag?

Vem tror att leendet på mina läppar är äkta?

Har nyss kommit ner ifrån ovanvåningen efter att ha sett första avsnittet av Idol. Jag brukar se uttagningarna, men sen tröttnar jag. I reklampausen visade de lite ur Biggest Loser Sverige. En av deltagarna i detta visade på slutet upp en ultraljudsbild på ett litet foster. Då brast det för mig fullständigt. Jag gick från en supernöjd tjej i sina bästa år, som på någon timme hunnit äta kvällsmat med familjen, veckohandlat på Ica Maxi och tvättat två maskiner smutsiga kläder....till ett vrak med krokodiltårar forsandes ner för kinderna.

Vad fan tror jag egentligen? Att tiden läker alla sår? Det har jag inbillat mig fram tills nu. Jag mår bra om dagarna. Kan prata om mina två små pojkar utan att lipa. Kan titta på min kropp och tänka "nog fan ser jag bra ut för att ha varit gravid tre gånger".

Jag håller mig borta ifrån kyrkogården för att slippa minnas. Jag är lättirriterad och grinig, men tänker att "det går nog över snart".

Nej lilla vän....det gör det nog inte. Jag har förlorat det finaste man kan få i livet. Två gånger dessutom. Jag har fått föda två pojkar som min egen kropp först gett liv, men sedan släckt. Jag är en gående killermachine....med rätt att döda.

Andra dödar myggor, jag dödar mina barn.

Isak sa häromdagen, "jag är ensam...jag har ingen lillebror". Jag är medveten om att han inte riktigt vet vad han pratar om, men det känns, det gör ont i hjärtat.

Nej, nu ska jag trycka på min Ultimate Omnitrix och gå från deprimerad självplågande bitterfitta till mitt vanliga glada jag :o)

Imorgon ska Isak och jag vara hemma och mysa. Blir nog mest till att ta det lugnt och på eftermiddagen följer vi med största sannolikhet med mamma M och hämtar Eric på dagis. Najs!

Nu ska jag ta hand om pappa T....som precis sa att jag har sunkiga boppar. Ha ha, min karl är inte som alla andra om det nu var någon som trodde det.

Peace, love & understanding! ;o)