Isak Atilla: Abrasio...

...betyder, borttagning av körtel bakom näsan.

Ja, det var några dagar sedan nu som Isak blev opererad.

I tisdags ringde de ifrån sjukhuset för att berätta att operationen hade blivit flyttad från nio på morgonen till halv två på eftermiddagen. Som bäddat för problem med en hungrig och matglad kille.

Så vi spenderade onsdagsmorgonen i hemmets lugna vrå. Riktigt mysigt hade vi. Jag var sådär härligt avslappnad och väldigt mån om min lille kille eftersom jag visste vad han skulle gå igenom senare på dagen.

Det kändes väldigt jobbigt att lura honom, för det är ju det man gör när man inte berättar hela sanningen. "Du ska andas i masken idag igen Isak". Det var så jag la upp det. Doktorn ska bara undersöka dig. Usch!

Men hade man sagt sanningen så hade dagen blivit ännu mer jobbig...om det nu är möjligt?!

Han fick äta en lätt frukost klockan halv åtta och dricka lite vatten upp till två timmar innan. Sedan var det stopp. Jag erkänner dock att han fick en Danino yoghurt vid elva. Då var han så hungrig det lilla livet.

Kvart över ett kom vi till sjukhuset. När kläderna som vi skulle ha på oss åkte fram blev det tvärstopp! Han sparkade och slog mig efter bästa förmåga i vad som kändes som en hel evighet. Jag hade gigantiska svettringar under armarna när väl sjuksköterskan kom till undsättning och sa att vi kunde vänta med kläderna. Så där gick min lille huligan i bara kalsonger och strumpor med mumintroll. Vi fick en bädd i en sal med typ totalt tio sängar. Där låg två personer på uppvak. Sen var det Isak och en annan femårig flicka som förbereddes för operation.

Flickan var lugn som en filbunke, men Isak hade bestämt sig för att typ inte gå med på någonting. Ingen fick ta tempen i hans öra. Han ville inte sätta pulsmätaren på sitt finger osv.

Han fick dricka lite lugnande medel och det blev genast bättre. Vi ritade, läste bok och försökte att njuta så gott vi kunde.

Minuterna gick och jag blev sjukt stressad över att det drog ut på tiden. Det handlar liksom om små barn. De ska minsann inte behöva vänta. Särskilt inte när deras magar är helt tomma :o(

Klockan tre kom det en narkossjuksköterska. Hon tog sig an min lille nakenfis. "Ska vi köra rally med din säng" frågade hon Isak. Och vips...så var han både påklädd och nerbäddad inom loppet av en minut ;o)

Han skrattade och tjöt av glädje när vi körde sängen i korridorerna. Häftigast var nog när dörrarna öppnade sig. Det minns jag också väldigt väl...det här med att bli körd i sjukhussängen. Det är något visst, som man aldrig glömmer tror jag.

Minns särskilt när jag blev nerkörd till förlossningen med Isak. Då det var akut läge. Jag fick en handduk slängd över ansiktet och sen sprang de med mig det fortaste de kunde. Kändes som på film...

Men nu var det Isaks operation vi pratade om ;o)

När dörrarna öppnades till operationsavdelningen blev jag väldigt illa till mods. Isak såg lite skeptisk ut, men hoppade snabbt över till nästa operationsbädd. Sen rullades han in i operationssalen. Där väntade typ sex personer. De tog sig an sin uppgift direkt. Isak glömde mig och tur var väl det för jag började gråta. Han fick höja och sänka sin säng, pilla på kontrollen till monitorn och annat spännande. Jag fick en stol att sitta på och sedan skulle han andas i masken. Liksom förra gången gav han motstånd och med en nick tog alla ett stadigt grepp om Isak kropp och tvingade masken över hans ansikte. Visste att det skulle sluta som förra gången, men det gjorde det inte mindre smärtsamt för det. Att se honom sprattla och kämpa för livet...för så känns det ju.

Jag bara grät och grät. Miljön fick mig att tänka på Jakob och Noa också.

Sen fick jag lämna rummet. Jag gick ner till Pressbyrån och köpte lite mat och choklad. Detta åt jag i ett mysigt lekrum inne på avdelningen där vi var från början.

40 minuter senare stack en manlig sjuksköterska in huvudet och sa "det blev en pojke".

Isak låg igen i samma rum. Han snarkade så mycket och i varje andetag lät det som om han skulle kvävas. Jag blev ombedd att inte röra honom. Små barn kan snedtända efter narkos om de inte får sova färdigt.

Efter uppskattningsvis 30 minuter vaknade han. Han grät och grät och gick inte att kommunicera med. Jag fick hjälp med att bära över honom till min famn där han somnade om gott. Hans ansträngda andning och kvävningsljuden fick mig att börja gråta igen. Där satt jag, men min store kille som ett litet spädbarn och tårarna rann längs mina kinder.

Hade vi gjort operationen i onödan?! Det var så jag tänkte.

Läkaren kom in och pratade med mig. Operationen hade gått bra. Där var mycket att ta bort och hans fick skrapa/skära många gånger. Innan kunde man inte få igenom en tunn slang, men nu gick det utan problem.

Han sa att den dåliga andningen med största sannolikhet berodde på svullnaden efter operationen.

Hoppas han har rätt.....

En halvtimme senare vaknade han igen. Det jag hade blivit varnad för inträffade. Han blev helt galen när han upptäckte venkatetern i vänster hand. Han försökte att slita den av sig. Han skrek, fäktades, slogs och svor. Betedde sig som en rabiessmittad hund. Sjuksköterskan (han som hade hämtat in mig) fick väldigt bråttom med att ta bort kanylen. Fick hjälp av en kollega eftersom Isak kämpade emot så mycket. Kaos, kaos, kaos. Jag fick ta emot många och hårda smällar. När han tittade på mig så såg man liksom att han var helt borta. En stirrande, påtänd blick.

Ett glas saft och en Piggelin senare så intog lugnet åter avdelningen. Undrar vad de andra patienterna tänkte. Fy fan :o(

Vi byggde Hero Factory. Något som både roade Isak och personalen ;o)

Den siste timmen, innan vi fick åka hem, spenderade vi i lekrummet. Han fick ytterligare en glass och åt chokladen som jag hade köpt. Tänk vad lite socker kan göra ;o)

Sen åkte vi raka vägen hem. Köpte med oss mat ifrån Burger King och åt som besatta.

Mormor och morfar kom på besök med lite presenter.

Allt som allt tog det hela sju timmar. Fruktansvärt jobbigt för psyket tyckte jag. Somnade helt utmattad så fort jag lade mig i soffan på kvällen.

Nätterna efter operationen har varit bra. Han snarkar fortfarande, men det känns ändå lugnare på något sätt.