Instruktör amfetamin...

Hallå!

Lever jag?

Är minsann inte helt säker.....

Har sovit en timme eller så. Kroppen känns som om den befinner sig i en annan dimension. Vet inte om det är jag som styr över dess rörelser eller inte? Hade nog sovit vidare om det inte var för att ryggen värker. Värker sådär psykiskt påfrestande på grund av att jag ligger helt galet här i soffan.....min absoluta favoritplats på hela planeten.

Har tränat Power Gympa i kväll. Tog mig dit med ganska tunga steg eftersom mitt träningssällskap, mamma M, fick förhinder. Jag hade dessutom en buk som en gravid kvinna i fjärde månaden. Detta på grund av ett något överdrivet sockerintag ifrån min sida som sträckte sig typ mellan nio och fyra. Att äta choklad alla timmar på dygnet funkar för mig....jo då så att ;o)

Men, fy fan säger jag bara. Instruktör L är uppåttjack personifierat. Det tar inte många sekunder....sedan känner man sig som en i familjen....samlad runt ett bord fyllt av läckerheter.

Man springer runt som en galning. Spretar, sparkar och fäktas med armar och ben. Känslan av bortkommenhet raderas inom loppet av några minuter.

Det är "all in" som gäller....annars blir man utpekad, hetsad och något förlöjligad. Det är inget kaffrep vi är på, det görs ganska tydligt.

Men man klarar det. På något oförklarligt sätt. Visst....jag är drottning av mygel. Det har jag alltid varit. Var alltid den som drog mig i linan under simpassen. Som gick istället för att springa på gympalektionerna. Ja, listan kan göras hur lång som helst. Men trots detta så är varenda led och muskel i kroppen genomarbetad. Till den grad att jag är något osäker på om jag kommer att kunna gå de närmsta två dagarna ;o)

Men jag älskar det!

På torsdag är det dags igen om inte mina leder bestämmer sig för att bli inflammerade.

Jag börjar minsann få lite resfeber. Ska ju till Barcelona nästa vecka på tjänsteresa...men jag är av någon anledning inte helt upplagd?! Jag brukar ju se fram emot dessa resor som ett barn efter sin födelsedag. Men den känslan kanske infinner sig? Det hoppas jag innerligt i alla fall.

Det kliaaaaaar! Jag blir tokig.

Tog ju bort ett nykommet födelsemärke i armhålan förra året. Eller var det förra igen? Eller året innan det?! Inte fan vet jag. Men det känns som om det var 2011 i alla fall ;o)

Hur som helst. Det var en litet ingrepp jag sent kommer att glömma. Detta på grund av att bedövningen inte tog som den skulle och att jag så småningom själv drog mina stygn, hi hi. Så speciellt sugen på att göra det igen....det är jag INTE.

Men nu har det dykt upp en exakt likadan hudförändring i motsatt sida av armhålan?! Min hypokondriska ådra skriker alarm, alarm!! Men jag är för lat för att gå och kolla det. Men lite orolig....det är jag faktiskt.

Min oro bottnar i det faktum att jag är livrädd för cancer. Denna vidriga sjukdom som tog mormor och båda mina svärföräldrar. Eller ja, typ halva släkten på min mans sida om jag ska vara en kvinna av detaljer. Ryyyys :o(

Nej, nu förstår jag inte hur jag gick ifrån träning och livets goda, till detta :o(

Får sätta på tv:n och hoppas på ett riktigt skitprogram som jag kan somna om till!