2009-10-05 Vecka 19+3

Idag är det ett år sedan jag blev inlagd på sjukhuset.

(Några dagar tidigare hade jag varit på rutinultraljud ensam och fått veta att vårt barn inte längre var vid liv)

Hade två dagar tidigare fått ett abortpiller (Mifegyne) som skulle avsluta graviditeten och få min kropp att inse att ”det blir ingen tvåbarnsmor utav dig”.

Natten mot denna dag fick jag fruktansvärd värk. Pinvärk som inte ledde till någonting. Vi åkte in till sjukhuset vid midnatt, men de ville ingenting göra. Fick dock ett stolpiller som jag tyvärr lika gärna kunde ha spolat ner i toaletten. Typ två timmar innan vår bokade sen-abort var det som att trycka på en knapp. Allt blev lugnt och stilla….smärtan bara försvann.

Vi fick ett rum på Dagvårdsavdelningen med toalett i korridoren. Det hade varit lite mer humant att ge en person i min situation ett rum med egen toalett, men det tänkte jag inte så mycket på då.

Hur som helst, vid typ 8.30 tiden så fick jag mina första slidpiller innehållande prostaglandin, Cytotec tror jag att det var, som ska framkalla sammandragningar av livmodern. Tror jag fick likadana med Isak flertalet gånger innan de beslutade sig för akut kejsarsnitt.

Sådana skulle jag få var tredje timme.

Ingenting speciellt hände av vad jag kan minnas så här ett år efter. Lite värk fick jag nog.

Tre timmar senare var det dags för nya. De följande timmarna efter det minns jag som bland de värsta i mitt liv. Fysisk och psykisk smärta i ett härligt virrvarr. Jag skrek och bökade runt i sängen, sprang på toaletten, svettades, tvättade mig under armarna, bad om kejsarsnitt, bad om smärtstillande. Allt detta i ruset av typ tre morfinsprutor. Smärtan var obeskrivlig, omänsklig och fasansfull.Barnmorskan som aldrig förr förlöst ett dött barn/foster fick lite smått panik. Det märktes. Varför inte bara ge något starkare smärtstillande? Ge vad som helst, det lilla livet som ska ut kan ju ändå inte ta skada.

Alla toalettbesöken var förgäves. Allt som kom var lite blod.

Efter dessa skräckens timmar var det som att trycka på en knapp, precis som natten innan. All smärta var som bortblåst.

Besvikelsen tog övertaget. Var all denna smärta till ingen nytta? Som när förlossningen med Isak försöktes att sättas igång. Efter 35 timmar med vattenavgång och värk så blev man snuvad på allt och märkt för livet (kejsarsnitt).

Barnmorskan verkade inte kunna känna att jag var öppen. Hon sa dock att fosterhinnorna buktade ut? Men detta borde väl ha inneburit att jag var öppen?

Nya tabletter…

Sen var det dags att byta avdelning. Klockan var fem och dagvården stängde.

Vi kom in på Eftervårdsavdelningen. Där hade jag hamnat med Isak om jag valt att föda på detta sjukhus. Inga patienthotell här inte. Inget guld och inga gröna skogar :o)

Vilket fint rum! Stort och luftigt, egen toalett och egen balkong med fin utsikt. Tv och tidningar.

Jag fick för mig att gå på toaletten. Hade ju inte kissat en enda gång på alla dessa timmar. Efter all tryck och smärta så är det väldigt svårt att kissa, något som alla mammor kan skriva under på. Men jag lyckades och sekunder efteråt inser jag att även vårt lilla barn är på väg ut. Urinblåsan hade varit sprängfylld och hindrat vår lille minimänniska från att ”se” dagens ljus. T skrek på hjälp. En tjej kom springandes, helt omedveten om varför vi var där eftersom vi nyss hade kommit. Men hon fick på sig ett par handskar snabbt och tog emot vår lille pojke i sina händer, tryggt inlindad i sina fosterhinnor.

Jag retar mig att jag inte tog emot honom själv, men jag vågade helt enkelt inte. ”Tänk om jag gör honom illa”.

Där stod jag, med en peang mellan benen i mina sexiga nättrosor. Vad fan har hänt egentligen?

Jag svor att aldrig behöva uppleva det igen, men tji fick jag.