Koltrasten...

Här sitter jag och gråter....

En stund efter frukost idag åkte Isak och jag till "mammas jobb" vilket bjöd på en hel del äventyr :o) Vi åt "kursbullar", vi spelade pingis, vi kopierade våra händer & vi låtsasåkte en massa bilar. Isak fick köra en däckhiss upp och ner och hjälpa till och rulla ut hjulen. Vi åkte talande hiss och vi lekte starwars i ett rum fullt med intressanta prylar för en nyfiken treåring.

Äventyret avslutades med lunch på Burger King.

På vägen hem somnade Isak och sover fortfarande. Han har alltså sovit tre och en halv timme?! Men det kan han behöva.

För en stund sedan flög en vacker lite koltrastflicka omkring här utanför vårt hus. Hennes färd slutade med en kraftig smäll i vårt vardagsrumsfönster. Jag, som befann mig i tvättstugan, sprang lite förvirrat omkring för att försöka komma på vilket fönster det handlade om. Två små fjädrar på rutan vittnade om var. När jag kom ut låg hon i vår stenlagda rabatt och flämtade. Hennes öga stirrade rakt in i mitt. Jag började prata med henne lugnt och försiktigt samtidigt som jag strök henne över nacken.

Fåglar är ju så klart rädda för oss människor, men jag tror ändå att hon blev lugn av min närhet.

Jag satt där en stund...några fjädrar lossnade från hennes hals. Sådant här har ju hänt förr efter sex år i detta hus, men alla gånger har fåglarna flugit iväg igen efter en stunds vila. Men inte denna vackra lilla flicka....

Efter någon minuts flämtande ser jag hur hon sänker sitt huvud och sjunker ner bland stenen. Man ser hur hon tar sitt sista andetag och kroppen liksom vidgas ut för att sedan bara sjunka ihop och bli helt stilla. Ögat stirrar fortfarande in i mitt men ingen är där.....

Isak (som nu är vaken) och jag ska ut och begrava koltrasten nu. Ingen katt ska få mumsa på vår lilla fågel.

Jag var ute innan och tog livet av en äcklig fästingjävel som bitit sig fast under hennes öga. Klämde ihjäl den med en pincett.

Har förklarat för Isak att en fågel har dött och att vi måste gräva ner den. Då sa Isak att "nej, den kommer att växa igen" och så flaxade han med sina armar. Åhh, barn är underbara! Han torkade även mina tårar och sa att jag inte ska vara ledsen.

Usch, att gräva ner den i jorden är så fruktansvärt jobbigt. Som när vi sänkte ner Jakob och Noas vita kistor i den kalla jorden på kyrkogården. Det känns grymt på något sätt....men samtidigt nödvändigt. Av jord är du kommen....jord ska du åter bli....