Amputation

Vaknade en minut innan klockan ringde imorse, dvs 05:44. Klarblå himmel, sol och vindstilla. I helvete heller att jag går till gymmet då, tänkte jag och ändrade mina planer :o)



Blev istället en rask promenad. Samma runda i vanlig ordning.


Det är bara ett problem. Mina benhinnor gör så ont att jag nästan gråter de första 3,5 kilometrarna. De uppför sig som en trotsig fyraåring och är inte alls med på noterna. Men efter lite uppvärmning, trugande och övertalande så finner de sig i situationen.


Amputation var en lösning jag funderade på när jag gick där och kämpade för att se sådär lite cool och kontrollerad ut. Egentligen hade jag bara velat lägga mig ner på asfalten och skrika.


Det är vänster som är värst. Mitt vänsterben kan ju inte direkt klassas som ett organ, så organdonation kan vi inte kalla det. Tror inte någon skulle vilja ha det heller, man får liksom ett kraftigt, cellulitbeklätt baklår på köpet som dallrar okontrollerat vid minsta rörelse ;o)


Men jag kan väl skänka det till forskning? En läkarstudent kan ju sitta där och karva ibland muskler, senor, ådror och skelett.


Nämen, skämt åsido, bortsett ifrån onda benhinnor så gick rundan sjukt bra! Slog mitt tidigare hastighetsrekord.


11,24 km på 1:36:33


Inte illa pinkat för en artrossjuk 34-åring ;o)