Simon lever inte längre ovan jord. Andas inte längre samma luft som vi. Kommer aldrig mer att äta en morot. Har för sista gången legat tätt intill sin älskade Sandra och får inte njuta av den begynnande sommaren.
Vår älskade kanin ligger nu i jorden. Insvept i ett vitt lakan. Mager och eländig, men ack så vacker.
Minns det som igår. Den dagen vi åter igen bestämt oss för att skaffa kanin. Där var han. Så obeskrivligt vacker. Charmigt skygg och med en sammetslen päls. Honom skulle vi ha, det var det ingen tvekan om.
Med oss hem fick vi även Sandra. En liten tuffing, som från första stund var som ett plåster på vår lille prins. Lät honom inte vara en sekund.
De har sedan dess, den dagen för sex år sedan, levt varje sekund tillsammans. Tätt ihop. Vi har egentligen aldrig varit speciellt intressanta....de har ju haft varandra.
Den dagen de fick flytta ut gjorde ont i våra hjärtan. Isak fick allergi, så vi hade inga andra val. De fick flytta ut i garaget. Från värme och eget rum, till ett kallt och lite sunkigt garage tillsammans med spindlar och andra småkryp. Dock var denna miljö mer naturlig för dem om man ska vara helt ärlig OCH...de hade ju varandra, så vad spelade det egentligen för roll?
Simon var sex år. En kanin lever i genomsnitt 7-9 år. Varför i helvete kunde han inte i alla fall få två år till på denna jord?!
Vi har de senaste veckorna märkt att han blivit lite magrare. Men i övrigt har inget annat tytt på att han inte skulle må bra. Men igår, när vi tog ut de för någon timme i gräset, så stack verkligheten som en pil i mitt hjärta. Varför andas han så konstigt?
Jag väntade tills T kom hem innan paniken satte in ordentligt. Han satt bara i ett hörn. Andades märkbart ansträngt och nickade till med huvudet i varje andetag. Man kunde även se det i hans ögon...som om de försökte berätta en inre hemlighet.
I morse ringde vi till veterinären en bit härifrån. De sa till oss att omedelbart åka in akut till djursjukhuset eftersom andningen var påverkad.
Sagt och gjort. Jag fixade en låda med sågspån och hö. T tog hand om vår sexåring och jag tog vår femåring till dagis. En halvtimme senare satt vi tillsammans i sjukhusets väntrum.
Doktorn kände och klämde. Lös i ögon och öron. Tittade i hans mun. Han slickade och slickade på instrumentet. Han lät henne göra precis som hon ville.
Tystnade var den samma som när läkaren inte kunde hitta hjärtljud på pojkarna i min mage.
Hon förberedde oss på att det skulle kunna vara tumörer.
Vi gick in i ett röntgenrum. Fick klä oss som Teletubbies och T hjälpte till så att Simon låg på sidan. Vi har inte ett uns läkarutbildning, men den ultraljudsbilden som dök upp på datorskärmen såg allt annat än normal ut.
Tillbaka i undersökningsrummet.
Hjärtsvikt, vätskefyllda lungor, andningssvårigheter, matvägran....valet var ganska enkelt.
Jag hatar avlivningar. Vi har inte rätt att leka Gud. Men i detta läge, så kändes det som det enda rätta. Hellre det, än att han skulle gå samma öde till mötes som vår gamla kanin Sally...som kvävdes till döds.
Vi lämnade sjukhuset...i vars en bil. Avlivningen fick ske utan oss.
Sex timmar senare fick T hämta vår pojke i en kista av kartong.
Jag tackar för ännu ett dödsfall. Jag lägger det i min kista av erfarenheter. En kista som till slut kommer att bli för tung att bära om det ska fortsätta på det här sättet.
Ikväll låg Sandra i mitt knä i närmre fyrtio minuter. Helt stilla och näst intill okontaktbar. Något som aldrig hände när hon hade Simon som sällskap. Hon vet...de som inbillar sig att djur inte känner...är fan ta mig dumma i huvudet!
Så till er, som idag förringat min sorg....för det var ju "bara en kanin"....EAT SHIT AND DIE MOTHERFUCKERS!
Vi ses i Nangijala min vackra lilla pojke!
Meeeen åhhhhhh..... Hoppas att han nu skuttar runt på en grön äng och leker med Sally...
SvaraRaderaLider med dig...
Jättejobbigt och synd om Sandra.. tänk vad hon måste undra var hennes kompis är..
Krama om henne från mig..
Stor tröstekram!