Vita kor...

Vita kor gör mig glad.
Dessa underbara varelser, hagens härskare, som ger oss så mycket. Tänker då främst på mjölken och allt vad vi får utav den. Att vi sen tackar de små liven med att äta upp dem är inget annat än sorgligt. De skulle aldrig skada någon.

Under mina cykelturer i princip varje tidig morgon så susar jag förbi en stor hage med flertalet stora vackra vita kor. Jag vill ta med en hem. Jag vill ha henne i trädgården. Jag vill viska hur mycket jag tycker om henne varje morgon när jag vaknar. Jag vill titta in i hennes stora bruna ögon. Jag vill döpa henne till Pia.
Som flickan i Svt:s "Kajsas Ko". Hon vinner en underbar, förvisso brun, ko i ett djurlotteri....som hon sen tar med sig hem och tar hand om.
Undrar bara om man kan potträna dem....lära dem att gå på låda? Annars hade det lätt kunnat bli lite smågrisigt i trädgården ;o)

I alla fall så räddade de vita korna mig ifrån mina mörka tankar imorse. Jag tänkte på Jakob och Noa och varför i helvete de behövde dö. Sorgen blir lättare och lättare att leva med, så är det faktiskt.....men det kommer att göra fruktansvärt ont många år framöver. Man inser vad man förlorat när man ligger och snusar Isak i nacken om morgonen.
Meningen med livet.

Den stora frågan, som ingen i världen kan ge ett svar på, är om det är värt ett försök till? Kan man leka gud? Eller bör man inse faktum och köpa sig en Golden Retriever istället. Familjen annorlunda...mamma, pappa, Isak och Laban.

Four makes a family sägs det väl, men inte i den här familjen.

Men jag ska inte klaga. Isak, jag och T är friska och krya och vi har allt man kan önska sig.