Så mycket kan jag säga i alla fall...att det har inte gått en dag utan att jag tänkt på bloggen och mått dåligt över att jag inte orkat ta tag i den. Något som skänkt mig så mycket glädje...som hjälpt mig genom svåra stunder och som är fan mycket vettigare att underhålla sig med i jämförelse med Facebook, Wordfeud och dåliga serier på tv.
Nu så...nu ska jag försöka på nytt. Jag vill så gärna och vad stoppar mig egentligen? You go girl!
Så, vad har hänt sedan sist? En svår fråga för en dement person som mig själv. Jag vet ju knappt vad jag gjorde för en timme sedan ;o)
I slutet av juni och en bra bit in i juli så var vi i Portugal. En fantastisk semester som vi nog sent kommer att glömma. Isak pratade om den senast imorse. Han vill dit igen....snarast möjligt.
Vi var första veckan i Algarve, närmare bestämt Albufeira. Solade, badade och njöt av livet. En vän till mig som jag lärt känna genom jobb och hennes familj träffade vi på kvällarna. De tog oss till restauranger och platser man garanterat inte hamnat på utan dem.
Isak mådde som en prins. Han var i himmelriket. Han sov heeela nätterna...vaknade inte ens och kissade....vilket inte har hänt en enda gång sedan vi var där kan jag intyga. Vårt klimat dödar....vårt klimat gör ingen lycklig....tyvärr.
Veckan efter körde vi tillbaka mot Lissabon. Målet var Cascais och stadsdelen Estoril. Här finner man Europas största kasino, men vi kunde inte brytt oss mindre ;o) Dock var det ganska underhållande att gå förbi om kvällarna, på väg hem efter middag och strandpromenad. Vilka bilar och vilket *bling bling*!
Denna vecka var lite annorlunda. Kanske egentligen inte vad vi hade förväntat oss, men väldigt spännande och trevligt ändå. Strandpromenaden mellan Cascais och Estoril är magnifik. Där gick vi varje kväll. Några timmar spenderades i Lissabon...men det var alldeles för varmt för en längre visit. Storstadssemester rimmar dåligt med barn, sulky och mattider.
En dag utmanade vi ödet och körde upp i bergen i Sintra, till ett av Portugals sju underverk. Pena National Palace. Det var en rysare (pga bilkörningen och de dåliga vägarna), men så jävla värt det. Är inte mycket för gamla byggnader, kyrkor och annat trams....men detta var fantastiskt. Får lägga upp lite bilder sen.
Sista kvällen innan vi skulle åka hem så blev vi bjudna hem till min väninna. I Sintra....mitt ute i ingenstans, dit jag lovar att ingen turist varit förr. Hemmalagat och familjärt. Den bästa maten på hela semestern.
Nog om denna semester. En välbehövlig paus för vår pollensjuka prins...
Om jag ska vara helt ärlig så har mycket annat i mitt minne bleknat pga min mormors bortgång nu i höst. Jag fattas något. En mormor...som jag alltid tagit för givet och som skulle finnas där i typ hela mitt liv. Inte för att vi har haft den perfekta relationen. Den har inte varit dålig...men antalet gånger vi träffats de senaste åren är lätträknade. Hon var en speciell dam...men hon har alltid varit snäll mot mig och älskat mig innerligt. Precis som jag älskat henne.
Det började för ett år sedan. Fast i det tysta har det nog pågått bra mycket längre än så. Mormor hade ont, men precis som så många andra svenskar så levde hon med smärtan. I våras sökte hon vård och läkaren skrev ut kortison för att hon misstänkte att det kunde vara reumatiskt. Fan vad härligt med gissningar!? Fan vad härligt att man inte undersöker ordentligt bara för att en människa råkar befinna sig i en ålder över sjuttio!? Mormor blev inte bättre....bara större. Satans jävla kortison! Medicinerade helt i onödan!
I juli, när vi kom hem ifrån semestern ringde jag mormor. Hon väntade då på röntgen om jag inte minns fel. Jag undrar om hon inte redan då visste vad som väntade. För det visste jag. Man kan dock aldrig veta hur pass illa det är.
De hittade till slut fem metastaser i ryggen. Ytterligare några i hjärnan. Men man hade problem att hitta modertumören. Det kändes som om hon på några veckor gick ifrån min lilla mormor till ett vårdpaket. Övermedicinerad och utlämnad....fullständigt nedbruten.
Man visste liksom inte om det var medicineringen eller sjukdomen i sig som fullständigt slog ut alla kroppsfunktioner en efter en.
Kommer i alla fall för alltid att minnas en lördag...några timmar vi fick tillsammans bara hon och jag. Hon låg då på Hospice och jag tog med mig produkter för lite pedikyr och manikyr. En sann amatör...but if there is a will, there is a way.
Jag tog hand om henne enligt bästa förmåga. Filade, klippte, masserade och målade. Hon blev så fin. Klarrött nagellack fick henne att stråla. Hon orkade knappt hålla sig vaken mellan varven, men hennes glädje gick inte att ta miste på.
Mormor dog den 8:e oktober....2 månader innan sin 77-års dag.
Att människor dör....det är ju en del av livet. Men varför....VARFÖR, ska man behöva dö på det här viset? Fullständigt uppäten av en sjukdom vi inte har någon som helst kontroll över. Ingen värdighet överhuvudtaget.
Jag har mått så fruktansvärt dåligt av detta. Mycket av den sorg jag bar på sedan innan kom upp till ytan. Samma begravningsentreprenör som hjälpte till vid Jakobs och Noas gravsättningar tog hand om mormors begravning.
Men framför allt har jag plågats av dåligt samvete. Att jag inte funnits där för henne tillräckligt mycket. Att jag hälsat på för sällan. Att jag borde ringt oftare......
Lilla mormor...hoppas du tar hand om våra pojkar nu <3
Nej, nu har jag skrivit tillräckligt för denna dag!
Puss & kram
Åhhh, vad jag väntat på den dag du börjar blogga igen! Love how you write....
SvaraRaderaKramar!