Har inte så mycket att säga...

Det gjorde ont i mitt mammahjärta imorse när Isak sa att han blev ledsen för att jag inte stannade på kalaset med honom igår :o( Hade jag vetat att han kände så hade jag tveklöst stannat, men jag tyckte det räckte med att födelsedagsgrisens föräldrar och min kusin var där och höll ställningarna :o) Annars blir det snarare ett vuxenkalas, vilket inte alls är meningen.

Jag och T passade faktiskt på att ta en lång promenad. Vi älskar att gå hand i hand och bland annat hissa och dissa folks boende, hi hi.

Är gräsänka fyra dagar denna vecka. När T åkte imorse sa Isak..."jag kommer att sakna pappa, han är världens bästa och jag älskar han". Honom Isak, det heter honom. Nä, hi hi....det sa jag inte. Jag njöt av de fina orden.

Min skrivglädje infinner sig inte idag. Beror förmodligen på att jag sitter lite som på nålar. Har jag gjort sedan Isak föddes. Han har ju alltid vaknat flertalet gånger varje natt....typ varje halvtimme när han har varit sjuk...och därför får man inte någon ro i kroppen. Är T hemma så slappnar jag ju av på ett helt annat sätt, vilket jag borde kunna göra nu också...men icke! :o) Han sover faktiskt väldigt bra nuförtiden om man bortser från att han har svårt för att andas.

På torsdag ska vi till sjukhuset. Blev remitterade dit av en privatläkare här hemma (pga hans svåra snarkningar). Kanske kommer de att behöva gå upp med en slang i näsan för att filma. Ryyyys säger jag! It´s gonna be hell on earth. Isak är lite rädd...och vem fan hade inte blivit det för ett sådan undersökning.

Jag kan inte säga så mycket heller. Minns hur jag sprang och gömde mig under en träsoffa när jag skulle dra bort min pekfingernagel. Slutade med att jag fick lugnande medel i rumpan. Kanske något för Isak på torsdag? ;o)

Sen har man dock blivit härdad av livets hårda skola. Vilket är rätt skönt faktiskt.

Såg Mammor och Minimodeller innan på Tv3. Gud vilket tråkigt jävla program. Första och sista gången jag såg det.

Nej, nu ska jag snart gå och lägga mig med min diamant.