Black...not pink...

Jag rekommendera alla som tycker om och mår bra av att läsa puttenuttiga bloggar, all wrapped up in pink, att sluta att läsa.....NU.

För det här kommer inte att bli ett feel good inlägg. Det här kommer inte att få dig på bättre humör. Snarare kommer det kanske få dig att ifrågasätta vår existens här på denna miserabla planet, kallad jorden. En plats som jag i dagarna sex förgäves hoppats på att få slippa tillbringa en enda dag till på.

Oj oj, vad dramatiskt tänker ni. Japp, men det blir gärna så när man inte fått sova ordentligt sen i söndags natt. Inte kunnat äta en romersk båge på fyra dagar. Har en tunga större än Gene Simmons, som dessutom är knallröd, öm och knottrig. Har sett det finaste i världen böka omkring i sängen i sex dygn i hopp om att kunna syresätta sitt blod och återhämta sig efter allt vad det innebär att vara en liten man med mycket att lära. Att må illa som om jag på nytt var gravid med ett barn som går en säker död tillmötes. Att tempen har envisats med att blinka 39,9 varenda eviga gång jag kört upp den i arslet. Listan kan göras lång, hur lång som helst. Men jag blir gärna så detaljerad att jag nog vinner på att hålla käften ;o)

Så, det är alltså inte bara Isak som varit sjuk. Samma skit flög på mig på natten och bestämde sig sen för att kampa i mitt inre för evigt.

Isak blev ganska snabbt av med sin feber, men ville inte äta något what so ever.

Så han har tillbringat dagarna ensam. Målat 45 teckningar, rullat persienner upp och ner, klätt av Barbie och Pippi i sitt lek/sovrum, fightats med Transformers, Ben 10 aliens och Hero Factory figurer. Någon enstaka gång försökt få liv i sin mamma. Bland annat med orden:

- "Mamma, vet du vad jag önskar mig?"

- "Nej"

- "DIG"

Så gulligt så jag dör en smula inombords...men det fick tyvärr ingen större effekt på monstret within.

Jag såg till att han fick mat....det gjorde jag! Naturligtvis fick han uppmärksamhet också, men absolut inte i den grad han är van vid.

Men nog med självömkan. Jag har ärligt talat inget att gnälla på i mitt liv om jag bortser ifrån att jag lider så in i helvete mycket av att se Isak vakna till efter cirka vart fjärde andetag. Jag har gråtit mycket de senaste dygnen pga detta. Men jag vet också att det finns de som har det hundra resor jävligare.

För vad gör en sådan person som jag när jag blir så sjuk att jag inte kan ta mig ur soffan? Jo, jag läser bloggar. Gärna sådana, som handlar om underbara barn i Isaks ålder som fått cancer och nu befinner sig i samma värld av blommor som Jakob, Noa och mormor. Jag bevittnar hur en vanlig mammablogg förvandlas till en kamp på liv och död. En kamp ingen förälder i världen borde behöva utstå. Sådan är jag. Plågar mig själv. Vilket garanterat gör mig till en bättre människa. Ganska övertygad om det. En smula bitter också. En svidande sekundär värkan.

Nä, fy vad jag mår illa. Håller på att få upp mina inälvor. Eller kanske riset dränkt i bearnaisesås som jag åt innan? Kan man kanske använda Dalacinet (penicillinet) som ett stolpilla istället och på så sätt minska biverkningarna? Njaee...så bra ska vi väl inte ha det ;o)

Nä, nu får jag göra en lång historia kort, för morfar levererade just två frusna, men väldigt glada pojkar här innanför dörren. De har varit ute och roat sig i det lilla snöblasket vi lyckats få här på denna breddgrad.

OCH, det är The Iron Giant på tv. En av mina absoluta favoritfilmer. Den visades imorse också och då grät jag som ett litet nyfött barn.

Kanske måste klargöra att jag var hos farbror doktorn i fredags och fick konstaterat halsfluss. Man måste älska alla dagisbaciller!

Talk to you later folks!

Och kom ihåg...jag är inte fullt så negativ som jag låter ;o)