Isak Atilla: En lång dag...

Herregud! Varenda del av min kropp värker....fast på ett härligt, tillfredsställande sätt!!! ;o)

Jag och mamma M testade Powergympa klockan sex ikväll. En timme av ren skär tortyr, med en otroligt inspirerande instruktör. We are hooked! We will be there every monday and thursday! Det var vidrigt jobbigt, men absolut värt varenda svettdroppe. Jag fick mygla en del stundvis för att inte bryta ihop fullständigt, hi hi. Sprang gjorde jag också, mer än jag trodde att jag var kapabel till.

De flesta kände varandra sedan innan. Det är en lagom stor intim grupp, som vet varandras namn och som tydligen träffas vid terminsslutet på den lokala puben och äter och dricker tillsammans. Härligt!

Mindre härligt blir det i morgon när jag ska försöka att komma upp ur sängen och ta mig upp för trapporna på jobb.

Isak sussar inne i sovrummet. Har fått ro efter en lång dag. Han andas lugnt och fint och tillsynes utan ansträngning. Så skönt!! Bara konstigt hur det kan förändras vecka efter vecka.

Vi kom till sjukhuset exakt klockan åtta. I väntrummet, som snarare var en liten hörna i en korridor, satt redan en flicka och en pojke. Minstingen hade redan blivit inkallad. Tjugo minuter senare kom ytterligare tre barn. Isak var till en början upptagen med sina leksaker och de andra barnen, men blev rastlös och började springa upp och ner i korridoren. Jag hann bara tänka "hur fan ska detta gå"....och dörrarna öppnades. "Isak ****". Halleluja moment utbrast jag! Vi hamnade först i kön. Undrar om det var slumpen, eller om det berodde på att Isak var yngst av de resterande eller om det var läkaren som valt. That we will never know.

Ett härligt gäng sköterskor väntade inne i operationssalen. Jag tyckte det var en skrämmande och steril miljö, men Isak såg mest nyfiken ut. Dock väldigt reserverad som vanligt. Typ "mig lurar ni inte".

Läkaren som vi träffat två gånger förut hälsade på mig och sa "din son har väldigt mycket vilja, han är som en vuxen". Detta upprepade han tre gånger innan övrig personal avbröt.

Isak fick hjälp upp på sängen och masken åkte fram. Den sattes först på mig och sen kopplades gasen in. De satte den över Isaks mun och ungefär i det ögonblicket fick han lite småpanik. Man såg att han försökte hålla andan. Han började sprattla och en av sköterskorna bad om ursäkt och sa att "nu måste vi tyvärr hålla fast honom". Jag hjälpte till och försökte samtidigt att prata lugnande till honom. Det tog uppskattningsvis 20 sekunder, men det kändes som en hel evighet...innan han somnade. Han andades jättekonstigt och jag blev uppriktigt sagt rädd. Det kändes inte ok att han kämpade så in i det sista. Jag tänkte bara att tänk om han inte vaknar igen. Då är detta det ända man kommer att minnas. När man höll fast honom och tvingade honom att ligga stilla. Tänk så rädd han måste varit, min lille guldklimp.

Jag blev ännu mer ledsen när en av sköterskorna kramade mig. Jag började att tänka på Jakob och Noa och sen var självplågandet i full gång. Jag gick där fram och tillbaka i det lilla väntrummet jag blev visad till.

Tio minuter senare var allt över. Isak bars över till uppvaket och läkaren kom och pratade en kort stund med mig.

Hans polyper är förstorade och hans näsgångar är trånga. Dock tyckte han inte att polyperna var så pass stora att de ensamma borde kunna ge de symtom som Isak lider av. Andningsuppehåll, andningssvårigheter, snarkningar mm. Men en operation skulle det definitivt bli.

Sen fick jag komma till Isak. Hann bara smeka honom några sekunder sedan fick T ta min plats. Jag behövde nämligen gå upp till öra/näsa/hals och fylla i lite papper inför kommande operation.

Det var bland annat ett papper som handlade om hur jobbiga de senaste fyra veckorna varit. Hur mycket hans snarkningar påverkat nattsömnen, hans humör, vårt liv osv.

När jag väl kom ner igen så hade Isak redan vaknat. Snacka om att jag blev besviken. Jag ville ju så hemskt gärna vara där när han vaknade. Han satt nu istället och suttade på en Piggelin. Hur glad och nöjd som helst. T sa att han hade satt sig upp i sängen och yttrat "hur hamnade jag här" :o) Sen var han på benen direkt.

När vi åkte hem igen fick jag dock för att jag hållit fast honom. Hade hoppats på att han skulle glömma det. Men icke.

Vi åkte hem och åt en något försenad frukost. Sen åkte jag till jobbet med dåligt samvete deluxe. I en perfekt värld hade jag stannat hemma med honom och struntat i mitt arbete, men men.

Guldgossen fick istället följa med sin pappa till jobbet. Något som visade sig vara ganska förödande både för hans kropp och tänder. På pappas jobb finns det nämligen massor av godis och barn som varit på sjukhus är det ju synd om. Jag är glad att jag inte vet hur mycket som skvalpar i hans lilla mage :o(

Vid tre ringde de ifrån sjukhuset. De ville bara informera om att de gjort bedömningen att Isaks operation INTE ska utföras på deras sjukhus. Detta bland annat baserat på den information jag fyllt i på blanketten. Isak behöver opereras på ett sjukhus där de har mer resurser ifall komplikationer tillstöter.

Jag blev ännu mer nervös av detta samtal och även lite ledsen. Nu har man lärt känna personalen här och så ska vi till något helt annat ställe nästa gång. Tråkigt :o(

Jag hämtade Isak hos T vid halv fyra och halv fem var vi hemma. Då lagade jag min huligans favoritmiddag och njöt sedan av att se honom äta med god aptit. Stackaren hade ju bara ätit glass, ännu mera glass, choklad och godis.

Nu är klockan 22:40. Tog en paus mitt i inlägget för att titta på Revenge ;o)

Dags att släcka och lägga sig rak lång i soffan. Latmasken (pappa T) sover sedan nästan två timmar tillbaka.