Plötsligt händer det...

Igår hade vi bestämt träff med Isaks kompis Malte och hans familj uppe på idrottsplatsen. Deras äldsta son skulle döma någon match och sedan själv spela på eftermiddagen.
"Jag vill cykla dit" sa Isak. 
Senast han satt på cykeln var typ två månader sedan.

Det började med att han beklagade sig över cykeln. Att det inte gick som han ville var cykelns fel osv ;o) När vi sen började närma oss idrottsplatsen säger han helt plötsligt att jag ska släppa stången och susar iväg som en raket. Han startar och stannar som om han gjort det i hela sitt femåriga liv?!

Märkligt....man har trott att man ska behöva springa omkring med stången i flera år och så har det kanske tagit i genomsnitt två timmar, hi hi. 

Lyckan var total!

För oss känns det som en enorm befrielse! Tänk, nu kan man cykla överallt. Slippa promenera eller ha honom cykelstolen. 

Vi cyklade lite med Maltes familj och sedan på eftermiddagen efter matchen cyklade pojkarna inne på idrottplatsen. De cyklade där man hoppar längdhopp och rätt ner i sandhögarna. Om och om igen. 

Skönt att allt kom på en gång. Att starta och stanna måste ju ändå vara det svåraste. Men det behövde vi inte alls öva på.

Underbart!  

Jag har ju inte skrivit här på ett tag. Har en del bilder och annat att skriva om, men det får bli en annan gång.

Här kommer en bild på Isak ifrån kusinernas kalas i lördags.