Döden...

Vi kom nyss hem efter två timmar ute i det härliga vädret. För jag tycker faktiskt att det är skönt. Lagom varmt för att leka, klättra och jaga varandra. 


Stämningen var inte helt på topp precis när vi kom ut. Isak var irriterad över något som jag inte minns och sen fick han inte gå in till grannen och leka med hans hund. Det var T som fick ta skiten och vår lille huligan svor och skrek. Allt blev liksom fel. 
Vi bemötte hans trots med att ignorera honom och gå ifrån. Han fick panik och skrek hjärtskärande efter mig. Jag låtsades att jag inte hörde. 
Vi kom till en grönområde där T brukar plocka körsbär. Sådana bär som ingen svensk skulle stoppa i munnen. De lite ljusröda, små och beska ;o)
Där satte jag mig ner i gräset. Isak stod på bekvämt avstånd. Stod och slet i en lyktstolpe för att få utlopp för sin irritation. Helt plötsligt...och man vet att detta ögonblick kommer....så börjar han att plocka blommor. Han gick alltså ifrån att tugga fradga och kalla mig "din jävel" (för att jag tog pappas parti) till att sitta där i det något vildvuxna gräset och leta efter de finaste blommorna till sin mamma. 
Det gjorde ont i mitt hjärta. Han satt där i naturens egen gröna matta, i sitt mumintroll-linne i sommarens färger och jag bara tänkte att gud vad denna pojke är vacker. Fan vad jag älskar honom. Man blir så sårad...för de gör en verkligen illa med sina ord. Även om jag vet att han inte menar det.


Sedan gick han mot mig, men en blick fylld av ånger. Sex rosa och vita klöver i sin lilla hand. Han ställde sig framför mig och sa...."vill du gifta dig med mig" :o)))
Ja, vad säger man....
Man bara dör lite inombords. Jag drog honom mot mig och sen satt vi och kramades en lång stund. 


Pappa T blev något förvånad när vi kom runt buskaget där han stod och kalasade på koltrastarnas favoritbär. "Oj, är ni vänner igen". 


Sen var allt frid och fröjd och vi lekte tillsammans utan några som helst slitningar. Underbart!


Döden ja...den har Isak börjat att prata om. När man minst anar det så säger han "när ni dör, kommer jag att bli helt ensam". Sen gråter han och sitter med helt tom blick. Det är verkligen jättejobbigt. Där sätts min styrka på prov. För det är ju precis så....att han blir ensam. Har ju inga syskon. Men jag försöker att förklara att han kommer att ha en egen familj. Men detta förstår han inte riktigt och det är ju inte så konstigt. 
Imorse grät han när han tänkte på att mormor och morfar också ska dö. Att de en dag inte finns mer. Krokodiltårar rann längs hans kinder. På mig också kan jag erkänna. Jag orkar inte ens tänka på det. Det är för jobbigt.
Tror att han drömmer om det också. Det verkar så. 
Ett stort steg i utveckling när man inser att allt som lever ska dö. 


Jag man kan fråga sig vad livet är bra för egentligen. Rätt så meningslöst om du frågar mig....


Nu ska vi laga kvällsmat.