Hade tid till läkaren idag klockan 11.20, men hon ringde mig kvart i nio och bad mig att komma så fort jag kunde. Det hade väl kört ihop sig senare antar jag.
Bara jag sätter foten inne på kvinnokliniken så får jag kalla kårar i hela kroppen. Tårarna kommer hur jag än kämpar och försöker att tänka på annat. Tyckte jag hade läget under kontroll tills jag satt i väntrummet. Då blev det jobbigt.
Eftersom det blev bytt tid så hastigt och lustigt så kunde inte T följa med. På något sätt tror jag att det hade känts lite lättare om han var där vid min sida. Men allt gick bra ändå.....det var bara mascaran som sköljdes bort av alla tårar.
Hon frågade hur jag mår nu. Hur länge jag stannade hemma. Om jag haft några komplikationer. Om menstruationen kommit igång. Sen sa hon att hon fått nej ifrån obstetrikern (en läkare, specialiserad inom gynekologi, som särskilt arbetar med graviditeter och förlossningar) gällande om jag skulle få hjälp vid nästkommande graviditet. Det kändes som en spark i magen. "Det ska ha hänt tre gånger innan man anser att det inte bara är slumpen"
Återigen fick jag dra mina argument. Att jag mått lika dåligt alla tre graviditeterna när det var på väg att gå åt fanders. Huvudvärken, illamåendet, sjukdomskänslan, yrseln och den där obehagliga känslan av att något är fel.
Man såg att hon blev berörd av det jag sa....av att jag var så ledsen och frustrerad.
"Men du har ju bara varit gravid två gånger" sa hon helt plötsligt. Nej! Jag har ju mitt mirakel, min underbara son Isak som det också höllt på att gå illa med.
Problemet med hela den här historien är att jag blev inlagd och födde Isak på ett annat sjukhus. Vid den tiden hade de bara handskrivna journaler där, så allt som hände mig i maj 2007 finns bara på papper någonstans där de inte gör någon nytta.
Jag berättade om Isak. Att han var tillväxthämmad och att jag var jättesjuk. Att han fått kämpa på slutet för sin överlevnad. Då fick jag genast respons. Hon började anteckna vilken vecka Isak kom i, hur mycket han vägde osv.
"Har du tid att vänta en stund, jag ska springa upp en våning och se om jag kan få någon att hjälpa dig" sa hon. Jag hann inte ens få på mig byxorna förrän hon var borta med vinden. Sköterskan som kom in för att byta papper på gynstolen undrade varför hon hade så bråttom och vart hon skulle. Hi hi, det värmde i hela min kropp att någon äntligen ville försöka att hjälpa mig.
När hon fem minuter senare kom tillbaka så hade hon en tidsbokning i handen till en läkare på specialistmödravården. Samma läkare som jag hann gå en gång till med Jakob.
Jag vet ju efter mycket egen efterforskning att det egentligen inte finns något direkt bot mot mina problem. Man vet inte varför vissa kvinnor får det så här osv. Men jag har lyckats att ta mig in på Fort Knox. Jihaa! Det är jag jävligt nöjd med. Inte sagt att vi kommer att testa fler gånger, det får tiden utvisa, men det känns definitivt mer lockande om man har duktiga läkare bakom sig och rätt medicinering.
Så den 28:e juni ska jag träffa läkaren för en prepregnancy konsultation. Vad nu det innebär....det får vi se.
Jag fick ju såklart också veta att de inte heller hade hittat några fel på Noa och moderkakan. Precis som i Jakobs fall. Det stärker ju ytterligare misstankarna om att något går snett inne i magen.
Kan ju säga att resten av dagen har varit fruktansvärt jobbig. Tankarna på att Jakob och Noa fått kämpa och slutligen dö är mer än vad jag klarar av. Det är vidrigt! Det är orättvist! Det jobbiga är inte att jag sitter här utan bebis, det är den vetskapen.
Min kropp mördar och det är inget jag kan göra något åt :o(
Nu till något annat. Isak är sjuk igen. 38.6 visade tempen när vi kom hem ifrån dagis. Misstänkte att något var på G eftersom han sov så oroligt natten till idag. Men det är nog barar något tillfälligt. Han är vid rätt så gott skick i övrigt :o)
Nu ska jag diska efter kvällsmiddagen. Sen ska jag förhoppningsvis se Criminal Minds. Pappa försöker att lägga Isak och det går väl sådär ;o) Han är lite för pigg för sitt eget bästa efter 7.5ml Panodil.
Over and out!
Sötaste vän, jag är så glad att du får hjälp nu. Vilken tur att du berättade om Isak. Det är ju otroligt att det inte finns med i journalerna. Längtar tills vi kan ses och prata mer. Love u! /M
SvaraRadera