Kan inte riktigt bestämma mig om jag ska börja med det bra eller dåliga...
Men jag ska försöka att fokusera på det positiva en stund.
Igår var dagis stängt så jag och mamma M (min kusin) hade bestämt att vi skulle till Hallongården. Ett litet paradis några minuter härifrån som jag inte ens visste fanns.
Våra planer var på väg att bli inställda då himmeln, typ ifrån ingen stans, blev helt grå och det började snöa och så småningom regna. Men det försvann i princip lika snabbt som det kom.
Mamma M:s systrar och deras småttingar kom också med.
Vi var de enda gästerna när vi kom dit. Säsongen har ju definitivt inte börjat och vädret var ju ostadigt så man hade inte förväntat sig något annat. Precis i min smak! Tycker som bekant inte att det är särskilt njutbart när det är mycket folk ;o)
Tjejen som jobbade på gården/i caféet kom ut ut efter en liten stund och gick mot det lilla stallet dit vi också styrde vår kos. Vi hann inte enda fram förrän det kom två små underbara varelser springandes mot oss. Åhhh!!!! Jag dog lite inombords! Halleluja moment för en djurvän som mig. En vit och en svart killing. Två kärleksfulla och kramgoa pälsbollar!
Sen följde cirka en timme i totalt lyckorus för oss och för barnen. Vi tog en tio minuters fikapaus ifrån de små liven, men mycket mer än så blev det inte. Vet inte ens om mamma M hann dricka upp sitt kaffe, hi hi.
Vi handlade även lite i butiken. Man måste ju älska lokalproducerad saft, te och marmelad!
Vid sådana här tillfällen blir jag så sugen att bo på landet. Men samtidigt vet jag att jag inte hade orkat med allt jobb runt omkring. Men visst, man kunde ju bott i ett "vanligt" hus bredvid en gård vars ägare hade accepterat att vi sprang där titt som tätt och gosade med alla djuren ;o)
Som när jag var liten och följde med min bästa kompis till Simrishamn på sommaren. Hennes mormor och morfar bodde bredvid en bondgård och vi var där hela dagarna och hoppade i höbalar, gosade med kor, kalvar och grisar och hittade på hyss.
Mer behöver jag inte säga om vårt besök på Hallongården. Bilderna nedan talar för sig själv *ler*
Efteråt åkte vi hem till nästkusinerna och fortsatte i samma positiva anda. Det var en ljuvlig eftermiddag. Våra prinsar leker så fint tillsammans!
Tillbaka till det mindre roliga. Jag grät här nyss i pappa T:s famn. Han strök mig i håret och pussade mig på pannan.
Jag är rädd för att få ett skov. Det pallar jag helt enkelt inte.
Igår hade jag känningar i min höft. Svårt att sätta ord på men höften hakar liksom upp sig och det hugger inuti. Än värre är det idag. Suck! Jag orkar inte med ett nerderlag nu. När stressen på jobbet äntligen lagt sig och jag har fått rutin på träningen.
Vad som utlöst detta tror jag mig veta, men det är inget jag tänker skriva om här ;o)
Träningen är det inte, för jag har inte haft bekymmer alls sen jag började för typ två/tre månader sedan.
Låt detta gå över snabbt...annars blir jag en bitter och tvär människa!
Jävla pensionärskropp! Hur kan brosket mellan bäckenben och lårben försvinna helt?! Fine om jag hade varit sextio bast, men detta hade jag ju besvär av redan när jag var tjugo.
Sist jag var hos min läkare så sa han att där inte är något brosk kvar.
Länken här under beskriver exakt det som jag lider av. Där står även att träning är bra. Heja mig! ;o)
Nog om detta! Ska försöka att inte förstöra min och Isaks dag med självömkan och dåligt humör. Här ska det mysas!
Isak och Eric spelar Nintendo 3DS
Isak och Oscar leker med "låtsasmat" :o)
Titta på dessa underbara små killingar!!!
Glass och saftpaus i caféet
Mamma M myser!
Ha ha, gud vad jag skrattade när denna bilden togs
Killingen var liksom lika stor Oscar och blev väääldigt närgången ;o)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar